Vi tog taxi från Astorga till Foncebadon på morgonen. Vi ville uppleva Cruz de Ferro, järnkorset där många pilgrimer lämnar ifrån sig någon börda de burit med sig hela vägen. I starten var vi med om något oväntat. Vi hade knappt satt oss i bilen när chauffören blev uppringd av centralen och han förklarade snabbt någonting obegripligt för oss. Efter en snabb färd några kvarter framåt stannnade han och sprang iväg till något som liknade ett sjukhus. Efter en liten stund kom han tillbaka med en kylväska, satte gasen i botten medan han höll kylväskan under armen, och så stannade han vid samma sjukhus som vi besökte för någon dag sedan. Simon hade uppfattat att damen som gav meddelandet hade nämnt någonting om dialys. Vi vet inte vad som hände riktigt, men det var märkligt…

Sedan åkte vi ut från staden Astorga, och följde hela tiden pilgrimsleden. Under de 25 km vi åkte bil hann vi se många vandrare och cyklister på väg uppåt mot följande etappmål. Vi hade gjort en plan som skulle innebära att vi troligen skulle klara av att fullfölja en ganska tuff stigning uppåt och framför allt en ordentlig, flere timmars brant nerförsbacke. Den senare tröttar benen väldigt mycket. Dessutom var vi nu utrustade med en ”Rolser”, en köpkärra på fyra hjul som vi inhandlade igår och packade med Simons ryggsäck. Stefan var extra duktig idag med en ryggsäck på ryggen och en i kärran som han drog efter sig.
Helene

Ödelagda hus, ruiner, stenmurar och tak som rasat in. En taverna och några härbärgen. En åsna och någon vildhund. Byn Foncebadon. Jag har läst om att det just här kan vara bra att ha en stav för att hålla hundarna på avstånd. Kändes lite som att leva i en Vilda Västern-kuliss. Byn kan nog inte leva av något annat än de pilgrimer som passerar.

Foncebadon

Byåsnan

Ett av härbärgena i Foncebadon

Cruz de Ferro är El Caminons högsta punkt. På över 1500 m. På bilder jag har sett har jag föreställt mig en enorm stenhög med ett stort, mäktigt kors i mitten. I verkligheten är det rätt litet. Stenhögen likaså. Men det var ändå en upplevelse. Framför allt fick man njuta av storslagen natur, Leonbergen. Jag hade glömt att ta med min sten från skrivbordslådan därhemma, men en kanyl och en tom medicinask fick tillsammans med en lokal stenklump symbolisera mödorna.

På väg upp mot El Caminos högsta punkt

Cruz de Ferro

På vägen uppe i bergen mötte vi 4 pilgrimer till häst, de första vi sett (med säkerhet). Det är mycket ovanligare att folk rider Caminon nuförtiden, cyklarna har tagit över totalt. En uppgift som också en tysk kvinna vi talade med i Manzarife kunde bekräfta. Hon hade mött många ryttare då hon vandrade första gången för 10 år sedan.
Kvällen och natten tillbringas i ett parroquialt härbärge i Actebo, en liten by som påminner om en liten bergsby i Alperna. I morgon går vi vidare mot Ponferrada. Där skall vi söka upp den sista Santiveri-hälsokostaffären för att handla för de sista etapperna. Ja, och så postkontoret förstås.
Simon

Leonbergen

Souvenirer längs med vägen

Frihet på bergssluttningen

Brant sluttning ner mot byn Acebo

Sitter i synagogträdgården i Astorga. Vinden fläktar häruppe vid den gamla stadsmuren. Här i närheten finns lämningar efter ett romerskt bad och hus samt kloaker. Hit kom Franciskus av Assisi på sin pilgrimsvandring till Santiago år 1212. Därför uppkallades den närbelägna kyrkan och torget efter honom.

Vår vistelse här i Astorga blev litet längre än beräknat. Simon behöver en paus i vandringen på grund av sin arm och därför tar vi det lugnt här. Bussen till Foncebadon går inte alla dagar så därför blir det taxi i morgon, en sträcka på drygt 25 km. Vi såg oss tvungna att köpa en kärra att dra Simons ryggsäck i, eftersom han för armens skull inte kan bära nånting. Det enda vi kunde hitta var en shoppingkärra som säkert inte har de bästa tänkbara hjulsystem för steniga bergsvägar, men det fanns inte så många alternativ, så vi gör ett försök. På stadens trottoarer fungerar den i alla fall helt ok.

Rosor i trädgården

Franciskussällskapets i Finland ordförande framför Franciskuskyrkan i Astorga

Plaza Mayor i det gamla romerska Asturia, dagens Astorga

Idag blev det en vilodag pga den uppsvällda armbågen. Jag mådde inte så bra under natten och fick antagligen feber och armen hettade. Vi tog oss därför på morgonen med Tio Pepes hospitalera, via Villadangos, till läkare i Astorga. Lika förvånade var läkarna där över att jag alls vandrar, men de konstaterade att jag nog hade en inflammation i armen och borde få en kortisoninjektion. Så jag kavlade snällt upp ärmen, men blev snabbt hindrad. ”No, culo, culo!” svarade läkaren rappt. Så det smärtade något infernaliskt och jag hade svårt att gå några timmar.

Vi har kunnat vända problemen vi ställts inför till något positivt. Uppehållen och vilan, som också bör vara en del av upplevelsen, har visat sig vara en möjlighet att ta in intryck av vackra saker såsom fönstermålningar och fina kyrkvalv, på ett lugnt och kravlöst sätt.

Vi hade ganska lång tid under dagens lopp att upptäcka Astorga, en stad på 12.000 personer. Staden domineras av den mäktiga katedralen, invid vilken också Museo de Catedral är inrättat i den gamla katedralskolan. Precis bredvid katedralen ligger Palacio Episcopal. Biskopspalatset brann ner i slutet av 1800-talet och den dåvarande biskopen beslöt tillkalla Antoni Gaudi för att rita det nya residenset. Huset är både ut- och invändigt en fantastiskt vacker skapelse. Det var säkert fint för biskopen i Astorga att få bo i huset med mäktiga valv och sagolika glasmålningar. Men sedan 1963 är Caminomuseet (Museo de los Caminos) inrymt i huset, och det betyder förstås att många fler får njuta av det magnifika slottet.

Biskopspalatset ritat av Antoni Gaudi

En specialitet för staden är chokladtillverkningen. I staden finns ett chokladmuseum som dokumenterat sötsaksindustrin i regionen. Astorga kallas följdriktigt La Ciudad de Chocolate. Vi köpte några bombons både med och utan socker, vit och brun choklad. Men det fanns choklad i alla tänkbara färger i de små specialaffärerna som säljer Astorga-choklad.

Detaljer från katedralen i Astorga

Chocolat

Slutligen tänkte vi efter så här lång tid på resa, reflektera litet över kulturella skillnader mellan Finland och Spanien. Här:

Pratsamhet och högljuddhet
Det spanska folket hablar väldigt mycket och det hörs långt. Vi nordbor, särskilt finländare, är ju inte så vana med det. Ibland vet vi inte alls vem som har ordet i en konversation eftersom vi tycker att alla talar samtidigt. Men själva vet vi också nackdelarna med att höra till det tysta folket. Vi märker redan att vi ropar högre till varandra än förut, när vi rör oss på stan. Det ständiga sorlet är ibland ändå tröttande.

Barn och äldre
Familjen känns viktig i Spanien. Till veckoslutet, eller kanske bara till kvällspromenaden på torget, kläs barnen fina i klänningar eller snygga shorts och skjortor, men det hindrar dem inte att leka och spela boll, var de än rör sig. Familjerna äter tillsammans, och ofta är också de äldre generationerna med. På måndag morgon kunde vi märka att skolorna började på nytt efter lovet, för vi mötte ett stort antal barn, klädda i skoluniformer av olika slag. Angående måltidsgemenskapen har vi också kunnat märka att rörelsehindrade och rullstolsburna personer är med i samhället på ett synligare sätt än hos oss.

Språkokunnighet
Kom inte hit och tro att du kan tala ett annat språk än vårt! Så har det kännts ibland. En schweitzare, som bor här och förestår en outdoorbutik med pilgrimsprofil, förklarade, att spanjorerna är något av conquistadorer ännu. De har varit ett härskarfolk, och den identiteten är stark fortfarande. Det tar sig uttryck i språkfrågan, men en orsak kan vara helt praktisk. Man dubbar alla program och filmer i TV så den vägen lär man sig inte heller.

Siestan
I den värme vi har upplevt här, förstår vi utmärkt att det är skönt med siesta! Tänk att allt mer eller mindre stannar av för flere timmar under den varmaste tiden på eftermiddagen. Det som vi inte förstår är varför det sällan finns information om när siestan infaller och när t.ex. butiken eller turistbyrån öppnar igen. Det kan vara fyra timmar senare, men det står inte nödvändigtvis någonstans. Vi har ändå nog ibland kännt oss galna när vi jobbat på så svetten lackat, när de felsta spanjorer drar sig tillbaka till luftkonditionerade rum.

Vänlighet
Mycket vänliga hälsningar har vi ju mött under vandringen. Man talar ju mera överlag, också med främmande mänskor. Temperamentsfulla utbrott kan man lätt komma att bevittna, för känslorna är
mera på ytan här, än hemma.

Simon, Helene och Stefan

En av de bättre pilgrimsmenyerna hittills, i Astorga

Borde jag ännu skicka något från packningen vidare med posten?

Spanjorerna vill ha slut på nedskärningarna. Redan en politisk rörelse…

Kvällen i benediktinernunnornas albergue avslutades med gemensamt completorium i klosterkyrkan. Där var ett tjugotal nunnor, och vi följde med i agendan så gott det gick. Det blev natt och vi upplevde vår andra åsknatt, denna gång smällde det bara några gånger och sen var det förbi. På morgonen startade vi vår vandring ut ur Leon. Efter en välbehövlig frukost i närheten av Isidor-katedralen vandrade vi Caminoleden åtskilliga kilometer genom förstäder och industriområden och gick längs den stora trafikleden som leder mot Santiago. Dagen blev snabbt varm och vi fick ta åtskilliga pauser förrän vi kommit ut ur staden. Vi valde att ta en alternativ vandringsled som går längre bort från trafikleden istället för att vandra precis vid sidan av den livliga trafiken. Vi hade tänkt vandra 22 km, men de ständiga uppförsbackarna fick oss att ändra planer och de sista fyra kilometrarna orkade vi inte vandra, utan fick ty oss till bilskjuts. Vi har vandrat över torra landskap som påminner om det öländska alvaret. Jorden var alldeles saffransgul och man hade tydligen gett upp med att försöka odla den. På vägen såg vi polisbilen åka förbi några gånger – än i den ena, än i den andra riktningen. Det visade sig att de antagligen letade efter en vilsegången pilgrimsflicka, för efter en stund hade de henne med sig i bilen och släppte av henne på pilgrimsleden ett stycke efter oss. Nu har vi anlänt till alberguet Tio Pepe i byn Villa de Mazarife, har ätit och under måltiden diskuterat med en tysk kvinna som vandrar för andra gången. Senast hon vandrade var för tio år sedan. På frågan huruvida hon har planer på att vandra en tredje gång, svarade hon att två gånger räcker, men att upplevelsen att göra vandringen alltid är viktig.

Pilgrimsmeditation

Mannen med grisen i koppel

Det finns många pilgrimskonstverk längs med vägen

Skogsbränderna har härjat på i Spanien

Känslan av afrikansk stäppmark

Vaknade till en ny dag, nu i Leon. Riklig frukost på hotellet. Sen ut på stan med ryggsäckarna på ryggen igen. Vi var litet obeslutsamma vad vi skulle göra. Simons telefon borta, kanske på en toalett i en restaurang i Burgos vars namn vi inte vet…En svullnad på Simons arm oroade och vi beslöt att den måste kollas av läkare…Efter krismöte på torget tog vi oss till sjukhuset som har öppet dygnet runt också på söndag. Simon berättar säkert mera själv om det besöket.
Sen var det viktigt att få plats på alberguet, och vi hade planerat söka oss till ett albergue som upprätthålls av benediktinernunnor, ett albergue som är känt för sin lugna och fridsamma atmosfär. Vi fick platser där, och det var första gången vi fick besked om att det finns skilda rum för män och kvinnor. Nå, det visade sig vara litet si som så med den principen, för jag blev visad till ett rum där Stefan och Simon hade fått platser i den andra ändan av rummet. Mitt i rummet hade man placerat några pappbitar som provisorisk vägg…Det är bara att anpassa sig till alla system. Damernas WC är ett par våningar ner och man måste gå ut på gården för att komma dit. Men det blir säkert bra, och vi är på väg till aftonbönen som hålls varje kväll kl 21.30. I morgon har vi planerat fortsätta till fots.
Helene

Antoni Gaudis hus från 1892-93

Det sägs ju att man skall ta med endast det man absolut behöver. Därför blev jag glad idag när jag fick användning för mitt EHIC-kort (European Health Insurance Card). Hälsocentralen var ganska enkel, med några rum, en skötare och två läkare, men jag tänkte ändå att det säkert går bra och att läkare kan konversera på engelska. Men det kom ett nekande svar på min ?Habla usted ingles?-fråga. Så det var bara att förklara på spansk-italiensk-engelska kryddat med kroppsspråk att den ena armbågen blivit dubbelt större än den andra och om det månne var helt normalt. Hon trodde dock inte på inflammation utan att jag blivit biten av någon / något. När jag för säkerhets skull visade min lista på mediciner vid hennes fråga om möjliga allergier, brast hon ut i ett ”Madre mia!” Det är tydligen inte många som gör Caminon i min kondition…
Simon

Man skulle tro att man hamnat i Disneyland

Pulchra Leonina

1500 m2 glasmålningar

Dagens stora upplevelse var besöket i katedralen i Leon. En fantastisk gotisk skapelse från 1200-talet. Kyrkan som helhet är 90 m lång och 30 m hög. Mörkt helhetsintryck, men glasmålningarna på alla fönster runt om katedralen i sidoskepp och absid med fantastiska rosettfönster gav det speciella intrycket. Det finns en teologisk grundtanke i planeringen av motiv, beroende på i vilket väderstreck glasmålningarna är placerade. Pulchra Leonina som katedralen kallas, skiljer sig från de flesta spanska kyrkor i fråga om ljusets användning. När de flesta spanska iglesior utestänger ljuset, inbjuder Leons katedral ljuset att strömma in i kyrkan. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt över det.
Stefan