Dag 32: Final i Santiago

20120925-215338.jpg
Pilgrimernas första anhalt i Santiago, pilgrimskontoret

Framme vid målet gjorde vi i morse liksom alla andra pilgrimer, vi gick till pilgrimskontoret och ställde oss i kön där. Vi räckte fram våra pilgrimspass med alla stämplar från härbärgen och andra ställen, men vi räknade med att någon compostela skulle vi inte få fastän vi har vandrat långt mer än de behövliga hundra km som förutsätts. Tyvärr måste man ha gått just de hundra sista för att få sitt intyg, sin compostela. Vi är ändå mycket tacksamma över att vi nu kommit fram och att Simon är i bättre skick. Det är viktigare än någonting annat! Vi fick ändå Santiagostämplar och datum antecknat i våra pilgrimspass, och i mässan kl 12, där de under förmiddagen registrerade pilgrimernas hemland nämndes, sades att finländska pilgrimer startat i Roncesvalles. Det var vi! Och det kändes skönt att finnas med bland de många nationaliteter som räknades upp.

Förmiddagen tillbringade vi sedan i katedralen. Vi besökte kryptan där S:t Jakobs silversarkofag uppbevaras. I altaruppsättningen finns en staty som föreställer Santiago, och en ständig ström av människor går upp för en trappa bakom altaruppsättningen, för att vidröra helgonstatyn. Hela altaret glimmar i guld och gnistrande stenar.
En timme före var kyrkan redan fullsatt av pilgrimer och andra mässbesökare, som väntade att mässan skulle börja. I katedralen finns mer än tusen sittplatser och många stod i gångarna. Försångare och sångledare i mässan var en nunna, och vi uppskattade mycket att det var mera sång och musik i den här mässan än i de tidigare vi har varit med om på andra orter. En organist spelade också. Trots att en stor skara präster tillsammans förrättade mässan, hade nunnan en rätt viktig roll som liturgisk sångare. De präster, som deltog i celebreringen av mässan, var från olika länder och de många stationer för utdelandet av brödet, gjorde kommunionen smidig trots det stora antalet nattvardsgäster. Höjdpunkten för oss som inte kunde delta i nattvarden, var svingandet av det stora rökelsekaret, botafumeiron, som avslutade mässan.

20120925-223658.jpg
Rökelsekaret, botafumeiron, svingades med fart genom hela katedralen

Under eftermiddagen strövade vi på de smala gatorna i regnvädret, och besökte också utställningen i pilgrimsmuseet invid katedralen. Där fanns bl.a en imponerande miniatyr av katedralen.

20120925-224402.jpg
Katedralen i överskådligt format

20120925-224608.jpg
Santiago i miniatyr som det såg ut på 1200 – talet

En lång vandring är nu avslutad. Vi har mött många mänskor på vägen. Medvandrare, lokalbefolkning, mänskor som har hjälpt oss på olika sätt. Hundratals har önskat oss buen camino och vi har önskat dem detsamma. En del har bett oss be för dem när vi kommer fram. Själva har vi burit många kära med oss i våra tankar under vägen, och varit tacksamma över alla som kommit ihåg oss på olika sätt under den här speciella tiden på den urgamla pilgrimsvägen. Vi har verkligen upplevt att vi har behövt bli burna av böner under den här tiden, särskilt när det blev kritiskt med Simons hälsa. Tack till alla er som burit oss i förbön. Vi tackar framför allt Honom som vandrat med oss och som har gett oss kraft och mod också när det har varit svårt. Vi har många fina erfarenheter med oss när vi nu återvänder hem. Vi har kanske förändrats på vägen. Ännu vet vi inte hur och vad det betyder. Pilgrimsvandringen är framför allt en resa inåt. Och den resan fortsätter.
Vid en av portalerna till katedralen finns ovanför dörren en vinjett, formad som ett kors omgivet av en cirkel. I cirkeln finns kristusmonogrammet omgivet av de grekiska bokstäverna alfa och omega, som syftar på Jesus, som säger att han är begynnelsen och änden, a och o. Här finns bokstäverna i omvänd ordning. Först kommer omega,alfabetets sista bokstav – därefter alfa, begynnelsen. Pilgrimen har kommit fram till målet, omega, men sedan börjar alfa, det nya livet efter avslutad pilgrimsfärd. Pilgrimen ser framåt mot de förändringar som livet medför, stärkt av vandringens etapper och händelser. Vi hoppas att vi får uppleva förtröstan och kraft när vi nu fortsätter på pilgrimsfärden.

20120925-232040.jpg
Katedralen i kvällssol

20120925-232238.jpg

20120925-232305.jpg

Dag 31: Back in schedule

Med spänning väntade vi i morse på läkaren. Skulle Simon bli utskriven i dag? Läkaren kunde konstatera att operationssåret såg bra ut och febern var borta sedan några dagar. Med några piller i ett kuvert och förbandsmaterial i en påse fick han lämna sjukhuset. Simon tackade hela avdelningen för intensivkursen i spanska med en grön Angry Bird gris, som råkade finnas i sjukhusets gåvoshop. Dessutom lämnade vi litet blommor som tack till läkarna för god vård.

20120924-220423.jpg
Simon och el medico Juan

Så stod vi inför det omöjliga, att vandra de sista hundra km och vara framme i Santiago samma dag. Vi valde att ta oss till Santiago för att uppleva de två sista dagarna av vår resa i slutmålet för vår pilgrimsvandring. Vädret är inte det bästa möjliga, 14 grader och småregn. Det är bara de två senaste dagarna som vi har haft regn under hela månaden. Det gör inte så mycket nu, när stämningen ändå är litet dämpad. Vi gjorde en kort rundvandring kring katedralen och kvarteren i närheten. I morgon skall vi titta närmare på katedralen och delta i mässan där.

20120924-222501.jpg
Glädjebacken för oss, första skymten av målet

Middagen vi åt i katedralkvarteret var en höjdpunkt för Simon efter en veckas sjukhusmat. Souvenirshoparna innehåller alla i stort sett samma saker. Här förstår man sig på att göra affärer på aposteln och snäckan. Det keltiska inflytandet är påtagligt. Vi överraskades av de många häxorna och ugglorna bland souvenirerna tillsammans med alla Jakobsgestalter och Mariastatyer. Galicien är gammalt keltiskt område och här lever ännu keltisk tradition och kultur kvar uppblandad med Jakobskulten. Säckpipa spelades på gatan vid katedralen.

20120924-222915.jpg
På väg till gamla stan i Santiago

20120924-223103.jpg
Vid ingången till katedralen

20120924-223213.jpg
Katedralen i kvällsljus

Dag 28 – 30: Små steg

De senaste dagarna har prövat tålamodet ytterligare. Simons blodsocker har varit för högt och han har fått insulin intravenöst för att läget skulle stabiliseras. I dag verkar situationen bättre. Stygnen efter operationen har delvis avlägsnats och en förbättring har nog skett. Antibiotika ges fortfarande via dropp. Vardagen innehåller en del smått komiska konversationer pga språkproblemet, men Simon själv lär sig för varje dag alltmer uttrycka sig på spanska. Men Ibland tar sköterskorna penna och papper och ritar när inget annat hjälper. I dag hittade de googleöversättningen och det kom ett papper där det stod ”Pills syömisen jälkeen”.

Det blev hotellbyte för oss andra eftersom det hotell vi bott i blev fullbelagt till helgen. Nu har vi sovit en natt i ett apartementhotell i centrum. Simons läkare har ivrigt frågat oss vad vi tycker om staden. Vi har inte haft ro att se staden särskilt mycket, men det är en historiskt spännande stad med en komplett, romersk ringmur runt den gamla stadskärnan, byggd i slutet av 200- talet. Den är 2,2 km lång och har 85 stora torn. Muren är ett av Unescos världskulturarv sedan 2 december år 2000. Bussen vi åkte med till sjukhuset en dag rundade stadsmuren helt ett varv innan den styrde ut mot sjukhusområdet. Vi har sett en del pilgrimer i stan. Kanske sådana som liksom vi gjorde, åker genom Lugo för att komma till Sarria. Men det går också en annan pilgrimsled genom staden. Den kallas El Camino Primitivo. Också den går till Santiago de Compostela.
Helene o. Stefan

Jag stack mig in på söndagens mässa i sjukhuskyrkan för att kunna bli stilla, tacka och be. Ett tjugotal personer var närvarande – patienter, anhöriga och personal. Mässan såg likadan ut som de flesta mässor vi deltagit i under den gångna månaden. Enkel prästcentrerad liturgi med kommunionen i centrum. En sjuksköterska var textläsare. Inga formulär fanns men deltagarna verkade kunna allting utantill. Allting räckte en halv timme.
Stefan

Vi hoppas att sjukhusvistelsen snart skall kunna avslutas. Vi har nu varit här en vecka. Vi hoppas ännu att vi skall kunna besöka Santiago innan vi återvänder hem på onsdag.

20120923-131519.jpg
Menyn är ensidig, men maten är efterlängtad ändå

Dag 27: Lucus Augusti

Efter några dagar med antibiotikabehandling tyckte läkaren att armen behövde öppnas för att varet skulle kunna avlägsnas. Det betydde en dag utan mat och med väntan på operation. Kl 21 blev operationen av, och vid midnatt var jag tillbaka i mitt rum på avdelningen. Kirurgen påskyndade förbättringen av armen genom ingreppet. Det hoppas vi och så känns det nu.
Simon

20120920-143427.jpg
Den arme

Det har blivit långa vandringar genom korridorerna här på Lucus Augusti. Sjukhuset är enormt stort och har liknande korridorer överallt. Vi har ändå lärt oss hur vi skall gå här. I går blev vi överraskade över det spanska systemet när det gäller hur man tar med familjerna i vården. Här på avdelningen är ju både vi och många andra från tidigt till sent, men när Simon skulle opereras råkade vi just vara på kaffe. Då mötte vi en sköterska i rulltrappan och hon vinkade oss med. Hon var helt enkelt på väg till cafeet för att leta efter oss. Hon visade oss till ett av den kirurgiska avdelningens familjeväntrum, där vi uppmanades att vänta, för kirurgen skulle komma och tala med oss efter operationen. Det gjorde hon också en timme senare, och hon visade oss sedan till uppvakningsrummet där Simon redan var. När vi uttryckte vår uppskattning över deras vänlighet sade läkarna där att det är ju helt självklart att de tar hand om alla dem som skall ta hand om varandra. Ungefär så. Vi tyckte det var jättefint ordnat.
Dagarna här har inneburit vandring i bön på ett speciellt sätt. Vi har också kännt att,vi inte är ensamma.
Helene

20120920-143718.jpg
Huvudingången

Vi har fått en inblick i sjukhusets själavårdspraxis – ett utifrånperspektiv visserligen. I ändan av en korridor i fjärde våningen finns ett kapell, som betjänar gudstjänstlivet. Kapellet är egentligen en stor kyrksal, som inkluderar ett bönekapell och en biktstol. Mässa hålls varje vardag två gånger och söndagar och helgdagar tre gånger. Dessutom är dejourerande sjukhusprästen anträffbar 24 timmar i dygnet. Man kan kontakta honom för enskild kommunion, bikt eller smörjelse av sjuka. Kapellet är multikonfessionellt, men totalintrycket är genomgående kristet. Vi såg en sjukhuspräst i cafeterian tillsammans med läkare och annan sjukhuspersonal. Man får det intrycket, att religionen är integrerad i sjukhuslivet. Prästen var iklädd vitrock ovanpå den svarta prästskjortan och frimärket.
Stefan

20120920-143924.jpg
Sjukhuskapellet

20120920-144043.jpg
Öppet för alla

20120920-144221.jpg
Böneplatsen

Dag 26: Lång väntan på sjukhuset

Efter ett par dagars antibiotikabehandling via dropp konststerade Simons läkare att det går så långsamt framåt att han beslöt diskutera med kirurgen om ett litet snitt med lokalbedövning i armbågen för att putsa bort varet. Prov har tagits och det är fråga om en vanlig bakterie som man har på huden. Hur den har hittat in vet vi inte. Något sår har Simon inte haft. Ingreppet blir kanske i dag eller i morgon.
Långsamheten får en helt annan dimension här på sjukhuset. Det märks tydligt att nästa steg från långsamhet är långtråkighet. Tidvis smärtar armen så det gör det ännu tyngre för Simon. Han är tålmodig med att reda ut vilka åtgärder som görs eller vad sköterskorna menar när de förklarar någonting för honom.
I går kväll lyckades vi ratta in kanal 1 på TV med ett köpkort. Viktor hade nämligen tipsat om att det kom fotboll på TV och det var trevligt med litet program som intresserade Simon. För övrigt har alla patienter egen TV/dator som fungerar med köpkort. Det betyder bl.a. att TV: n varit påkopplad vid grannsängen 16 timmar i sträck med högljutt program, dubbat till spanska givetvis. Besökare finns här alla tider på dygnet. Igår kom besökaren till grannsängen kl 22. Själva gick vi efter matchen vid 23- tiden.
Vi är tacksamma över alla förböner och goda tankar och omsorger som bär oss. Vi behöver er alla och det stöd ni ger. Varmt tack!

Dag 25: Sjukhusdag

När vi nu är stilla här på sjukhuset i Lugo, drar vi oss till minnes en del av våra upplevelser under vandringsveckorna. På Simons initiativ skriver vi ner några beskrivningar av pilgrimens vardag. Vi har gett en del bilder av vardagen redan tidigare i det vi berättat, men mycket av det dagliga har blivit osagt.

Det vanligaste är att man övernattar på alberguen i stora sovsalar, men ibland kan det också vara mindre rum. Är det ett stort härbärge, som rymmer flere hundra pilgrimer, är härbärget oftast i flere våningar med många salar. Sängarna är oftast våningssängar, och vi har lärt oss uppskatta om avståndet mellan bäddarna är så stort att man kan sitta upprätt på den nedre sängen. I de flesta härbärgen lämnas vandringskängorna på särskilt anvisade platser vid ingången. Stavarna har ofta en egen korg. Vid ingången sitter en hospitalero/hospitalera som tar emot betalning, skriver in statistikuppgifter, passnummer och hemland, och ger stämpeln i credencialen. Avgiften varierar mellan 5 och 10 euro, medan församlingshärbärgen oftast har frivillig donativo.

20120918-174136.jpg

Faciliteterna varierar mycket. I vissa härbärgen finns tvättmaskin och torktumlare, som man får använda mot en liten avgift. I andra härbärgen endast möjlighet till handtvätt. Tvätten kan alltid hängas ut på tork på gården, och det finns oftast sittplatser på bakgården eller i trädgården. Ett vanligt system är att man har två uppsättningar kläder med sig. Man duschar när man kommer till härbärget, byter kläder och tvättar upp de kläder man haft under dagens vandring. Förutom vandringskläder behövs ibland en fleece eller jacka, för svala morgnar eller kvällar. Ordet jacka är för övrigt härlett från jaquette, som kommer från det franska Saint Jacques, Sankt Jakob. Vandringsstavar finns av alla slag. Många är så kallade nordiska gångstavar, vilket de kallas också här, men det finns både hemlagade trästavar, stavar som hittats i skogen och souvenirvarianter från någon butik som kantat caminon.

20120918-174416.jpg

Vandringstakt, starttidpunkt och etapplängd varierar förstås beroende på individen. Väckningen är oftast officiellt kl 6, men då har redan de tidigaste gett sig ut för att få vandra i den svala morgonen. Vi har inte kunnat gå i mörker, så det har oftast blivit start ungefär kl 8 efter morgonmål någonstans, ibland på härbärget, ibland på något cafe på stan eller i byn. Många sover med öronproppar för det snarkas förstås på alla håll och kanter, när alla är trötta efter vandringen. Själva har vi inte behövt öronproppar, men vi har nog haft med oss.

Under eftermiddagstimmarna blir solen het. Därför vill de flesta pilgrimer komma till härbärget redan vid tvåtiden när härbärgena öppnar. Eftermiddagarna tillbringas med att ta det lugnt, skriva dagbok, vila eller sova i sin säng, tvätta, eller titta på sevärdheter eller umgås med andra. Middag, cena, serveras först kl 7-9 på kvällen. Då är det vanligtvis Menu del Dia eller Menu del Peregrino som gäller. Det betyder förrätt, huvudrätt och efterrätt till ett fascilt pris. Församlingshärbärgena ordnar ofta en enkel gemensam måltid och håller kvällsbön. Däremot har vi upplevt morgonbön endast på ett ställe. Det skall vara mörkt i salen och tystnad efter kl 22.

Vägen ända från Roncesvalles har varit utmärkt med gula snäckor och pilar, meddelanden målade med gul färg på asfalten. På en del orter har snäckorna i trottoaren varit upphöjda och av metall. Vackra, men kanske svårare att upptäcka än de gula märkena. Det har inte varit något problem att hitta vägen.

20120918-173136.jpg
Vägen är ofta kantad av gammaldags vägstolpar

20120918-173435.jpg
De gula pilarna blir vänner

Dag 24: Med fart till Lugo

Har ni någon gång spelat brädspelet ”Stegar och ormar” – spelet där man går vidare på spelplanen och kan ta genvägar=stegar, medan de slingrande ormarna tvingar en att gå bakåt i spelet? Eller: känslan när man i Monopol hamnar i fängelse och står över många drag utan att röra sig ur fläcken.

Så är läget nu. Armen har varit bättre under de senaste dagarna men om kvällarna har febern stigit och smärtan likaså. I går i härbärget i Ferreiros beslöt vi att uppsöka läkare och åkte iväg tillbaka till jouren i Sarria. Där beslöt läkarna att sända iväg mig till universitetssjukhuset i Lugo, som har bättre resurser. Vi åkte iväg alla tre i ambulans, med packning och allt. Resten av kvällen och långt in på småtimmarna var precis som att vara en del av en spansk tv-serie i sjukhusmiljö. Till slut togs jag in på avdelningen för infektionssjukdomar på det fina och moderna, två år gamla sjukhuset Lucus Augusti. Helene och Stefan fick uppsöka ett närbeläget hotell kl. 3 på natten. Nu väntar några dagars vila. Fortfarande kan ingen tala engelska.
Simon

Men en nefrolog som just tittade in var rätt begriplig när han frågade Simon och pratade med honom. Här verkar nog ges god vård, men visst är det knepigt med vissa saker som är annorlunda här. Blodsockret mäts med en helt annan enhet här än hos oss, och det vållade ett litet missförstånd i morse.
Det är inte lätt att vänta när väntan blandas med oro. Vi har gjort denna resa under speciella omständigheter, medvetna om att det finns risker. Våra förberedande åtgärder visade sig vara viktiga. Simons läkare på Hucs var vänlig nog att skriva en engelsk utredning över mediciner och annat viktigt, och den har vi behövt, även om läkarna har varit tvungna att använda sig av datoröversättningsprogram ibland. En annan viktig sak har varit det europeiska sjukförsäkringskortet som har öppnat dörrarna till den spanska sjukvården.
Pilgrimsfärder är aldrig förutsägbara och man är alltid tvungen att ta en dag i sänder. Det är just där som färden är som livet.
Också nu behövs bönerna, inte bara för vandringen utan för nya krafter och helande.
Helene

20120917-172100.jpg
Utsikt från avdelning 4 på Hospital Lucus Augusti i Lugo

20120917-172435.jpg
Avdelning 4

Dag 23: Sarria till Ferreiros 13 km

Galicien. Ekskogar och fågelsång. Vi har kommit in i ett nytt land, som är grönare och mera skogbeklätt. Så snart vi kommit ut ur staden Sarria, märkte vi att pilgrimernas antal igen hade ökat. Vi tyckte oss se pilgrimer av ett annat slag än tidigare. Man kunde kanske kalla dem turistpilgrimer, för de kom i stora grupper från olika länder, oftast med små eller inga ryggsäckar och hälsade inte särskilt ofta på andra medvandrare, så som vi vant oss vid att det görs. I och för sig vandrade vi också med lätt packning i dag, för vi hade anlitat Jesus från firman Jacotrans, som forslade vårt bagage framåt till den by dit vi tänkt oss vandra. På våra ryggsäckar fäste vi en lapp och fyra euro i ett kuvert och så slapp vi den bördan för i dag.
Landskapet vi vandrat genom i dag är präglat av lantbruk och boskapsskötsel. Vi har känt aromer av alla tänkbara slag och gått slalom mellan ”mockarutorna”. Vi har sett kor, hästar, massor av hönor och tuppar, får, kalkoner, hundar och katter. Vi har också träffat en del vänliga äldre invånare ifrån byarna. En äldre farbror kom ut från sin ladugård iklädd stråhatt och ville så gärna ge oss tre nötter och tre hostpastiller som han haft i sin byxficka. Sen förstod vi att han ville att vi skulle be för honom i Santiago. Tandlöst leende vinkade han sedan glatt iväg oss.
Byarna har varit små, med grå stenhus och massor av stenmurar omkring. Caminon är kantad av sådana murar just här. Vi har säkert hört tjugo olika tuppar gala i dag, den första kl fem i morse i granngården i Sarria, resten längs vägen, där alla gårdar tycktes ha höns. Byarna vi gick genom var Barbadelo, Rente, Peruscallo, Belante, A Brea och sedan nådde vi Ferreiros, dagens slutmål, som ligger nästan exakt hundra km från Santiago.

20120916-191529.jpg
Mäktiga skogar i Galicien

20120916-191725.jpg
Kossorna kände sin rutt

20120916-191855.jpg
Skönt att gå i trädens skugga

20120916-192225.jpg
Böljande jordbrukslandskap

20120916-192415.jpg
Hundra kvar

20120916-192515.jpg
Pelargoner mot allt det grå

Dag 22: Ponferrada till Sarria 70 km med bussar

Om man hade all tid i världen, skulle man helt kunna ta dagen som den kommer. Nu
är det ju faktiskt så att vi har returbiljetter för ett bestämt datum, och vill vara framme i tid i Santiago, för att kunna vara med i mässan i katedralen där. Under rådande omständigheter kan vi inte göra alltför långa dagar, så lördagen gick i stort sett åt till att förflytta oss från Ponferrada till Sarria, via staden Lugo, där vi bytte buss. I bussarna åkte en hel del pilgrimer, bl.a. två äldre par från Norge och med dem hann via byta ett par ord om vandringen.
Simon och Stefan hann ändå titta på borgen i Ponferrada en halv timme på förmiddagen, efter att vi hade skickat framåt våra postpaket till Santiago. Borgen var imponerande och visade vilken stor makt tempelriddarna hade i staden under den tid de verkade.
Efter en het dag i bussen kom vi till Sarria, som är en startpunkt för många pilgrimer. För att få intyg på att man har gått vandringen, bör man ha gått minst de sista hundra km av caminon. Därför startar många i Sarria, där det är 115 km till Santiago. Vi kan räkna med trängsel på stigarna under resten av tiden.
Under medeltiden fanns det 17 hospital (alberguen/härbärgen) för pilgrimer i Sarria. I dag finns det åtminstone nio alberguen plus ett antal hostel och hotell. När vi kom till alberguet hade vi möjlighet att tvätta upp våra kläder och hänga ut dem i trädgården, och vi hann sitta och njuta i trädgården på seneftermiddagen.

20120916-182320.jpg
Detaljbilder av tempelriddarnas borg i Ponferrada

20120916-182824.jpg

20120916-182919.jpg

20120916-183007.jpg

Dag 21: Acebo – Ponferrada 13 km+7km

Tänk att en dagsetapp kan variera så mycket! Den var totalt tudelad; första delen till Molinaseca ner för oforcerbara klippiga bergsbranter ( med shoppingvagn!), den andra biten vidare till Ponferrada het asfaltsetapp längs gatorna in mot stan. Vi hade för första gången svårt att hitta alberguet, det enda i stan, för det var ytterst bristfälligt utmärkt. Det gällde för övrigt också turistbyrån, som var omöjlig att hitta. Vi gick t.o.m. förbi den en gång utan att se den, utmärkt med en liten genomskinlig plastskylt på väggen. Stefan och Helene har ömsom burit, ömsom dragit kärran nerför klippiga bergen, medan vi alla tre nogsamt passade stegen på den oländiga stigen.
Nedstigningen skedde på västsidan av bergen i Leon, och bjöd på hisnande utsikter. En gammal vandringssanning är att man måste stanna upp och titta omkring sig, för när man går måste man titta framför sig var man sätter ner foten.

20120915-083100.jpg
Caminon ger många sköna naturupplevelser

Pilgrimernas stigar gick tydligen över de högsta kullarna och genom de djupaste dalarna, antagligen därför att det var lättare att hitta vägen så. Visst kändes det dumt att den jämna bilvägen ibland slingrade nerför berget i närheten av stigen. En medvandrare frågade skämtsamt av Stefan om han har shoppingkärran för att han gör en botvandring.

20120915-082618.jpg
Botgöring på stigen

På härbärget i Acebo träffade vi den första ryska vandraren. Eller egentligen kallade han sig rysk-finsk för han bodde en del av året i Finland. Han hade en snabb vandringstakt men en massa plåster och bandage överallt på sina fötter. Vi har de senaste dagarna träffat på många med bandage, stödförband och plåster. Vi har förundrat oss över att de flesta går långa dagsetapper, trots sina uppenbara skador i fötterna och knäna. Själva har vi inte haft några som helst problem med föttterna, men vi måste vara försiktiga med Simons arm. Dagens vandring med flere km i staden efteråt blev litet för mycket. När kvällen kom var armen ganska sjuk.
Staden Ponferrada är mycket präglat av tempelriddarnas borg. Staden kom under tempelordens beskydd genom beslut av kung Fernando II år 1178. Tempelherrarnas era blev trots allt kort eftersom orden upplöstes av den katolska kyrkan ca 120 år senare. Borgen, Castillo de los Templarios, har utnämnts till nationalmonument och har genomgått en genomgripande restaurering. Borgen ser verkligen ut som en riktig gammaldags riddarborg med tinnar, torn och vallgravar. Den är imponerande och det är lätt att förstå att staden upprätthåller traditionen från tempelherrarna.

20120915-083630.jpg
Nere i dalen i byn Molinaseca

20120915-084148.jpg
Tempelriddarnas koja

20120915-084419.jpg
Don Esteban och Don Simon

20120915-084711.jpg
Castillens portal