Än en gång kunde vi konstatera att vi har ett betydligt lugnare tempo än de flesta andra pilgrimer. Förrän vi startade från härbärget i Ventosa, pratade vi en stund med hospitaleran. Hon konstaterade att de första begav sig iväg redan vid halv fem-tiden! Vi är olika när det gäller ambitioner, planer och förutsättningar. Vandringen idag gick mest längs vinodlingar. Efter tio km kom vi fram till den lilla staden Najera, som var omgiven av branta, rödfärgade berg. Typiskt för provinsen Rioja är den rödfärgade, steniga jorden, som vi lyckligtvis fick beträda utan regn. Vi har förstått att regnväder gör den fina röda jorden till en kletig lervälling. Efter Najera följde ett tungt avsnitt med branta stigningar som småningom blev jämnare terräng. På högslätten vandrade vi förbi vingård efter vingård. Vid tretiden på eftermiddagen kom vi in i byn Azofra, där vi beslöt stanna för denna dag och uppsökte alberguet för att installera oss för natten.
Stefan

Rioja-vinodlingar

Vart har alla pilgrimer plötsligt tagit vägen? Från att alla härbärgen varit smockfulla och fullbokade i Logrono på lördagen, ser det nu i början av veckan lugnare ut. Veckoslutsvandrarna har åkt hem, och många spanjorer har avslutat semestern igår. Nu är det mest äldre fransmän och unga tyskar som går vidare. Ja, och cyklar. Det är förbryllande många som faktiskt gör pilgrimsresan på cykel. Jag avundas dem absolut inte, speciellt inte i uppförsbackarna, men det är något med cyklandet och pilgrimsvandringen som inte riktigt matchar ihop. Det blir för mycket sport av det hela.

Idag tänkte vi igen övernatta på församlingshärbärge, men det var stängt och igenbommat. Kanske inte alla små orter har tillgångar till att upprätthålla ett härbärge, eller så öppnar de först när det kommunala härbärget är fullbokat. Men i Granon skall vi bo i kyrktornet…
Simon

Tysk pilgrimspoesi

Ja vi lämnade den vänliga hospitaleran bakom oss, som de sista gästerna. Hon gav var och en av oss en kram innan vi begav oss iväg. Härbärget var präglat av henne genom levande ljus som brann hela tiden, dofter och vackra stora krukor och krus i trappuppgångar och fönstersmygar. Klassisk musik hördes när vi väcktes kl 6. Hon var road när hon berättade att många pilgrimer allra först frågar efter busstidtabellen för buss till Najera. Det går ingen buss framåt, om man åker måste man åka tillbaka…Nå, det var inte vår fråga den här gången.

Najeras smala gränder

Vädret var skönt idag. Mulet och halvmulet. Det blev inte för varmt. Vi har vandrat ganska länge redan och nu behövs uthålligheten. Ibland önskar vi att vi skulle få uppleva stora och viktiga tankar och känslor, men mycket blir det kanske ”back to basics” när det handlar om att orka gå, att skaffa mat, att sköta daglig hygien och hitta ett ställe att sova på. Hospitaleran sa för övrigt att vi ”never, ever” skulle oroa oss för husrum. Det finns nog och säsongen är inte nu som livligast. Nu bor vi i en liten by där traktorer skurrar förbi restaurangens dörr och det största nöjet är en cykeltävling på TV, som refereras i bästa Mertarantastil fastän på snabb spanska. När vi gick ut ur härbärget hörde vi violinmusik från grannhusets takbalkong. Det lät riktigt fint och skickligt. När musiken tystnat applåderade vi och en ung flicka stack upp huvudet över balkongräcket och ropade gracias. Nu väntar vi på kvällsmenun, som serveras efter kl 18. Pilgrimsmenuerna är överallt ganska förmånliga och innehåller alltid tre rätter. Stefan tyckte redan att det blir för mycket och att vi därför inte går ner i vikt (läs Stefan och Helene). Det får man se. Nog tar det väl litet bort också när man går hela tiden.
Helene

Vandringen slutade i Azofra

Pantano de La Grajera

Vi har gärna stannat i s.k. parroquial-härbärgen då vi har haft möjlighet. Därför sökte vi upp ett litet 15 personers albergue i anslutning till Santiago Real-kyrkan. Det visade sig sen att vi var först på plats, men att de övriga ställena i stan blev fullbokade så det blev smockfullt också i församlingssalarna. Det blev en speciell upplevelse. Efter mässan som firades i kyrkan samlades alla för gemensamt kvällsmål. En måltid som församlingen kunde stå för med hjälp av tidigare donationer av pilgrimer som sovit där. Prästen sprang omkring och serverade och såg till att alla fick något att äta. De donationer vi sedan gav betydde mat för nästa dag. Efter måltiden ordnades en liten kort pilgrimsbön med efterföljande stämpling av pass i kyrkans sakristia. Till kyrkan gick vi genom en hemlig gång. Åtminstone i Burgos skall vi bo på ett liknande ställe. Gemenskapen pilgrimer och värdar emellan var mycket varm och hjärtlig.
Simon

Kvällen var speciell och vi fick ännu lägga förbönsämnen i en liten låda. Följande dag vid mässan kl 15 skulle församlingen be för det vi bett om förbön för. I kvällsmässorna har pilgrimerna fått gå fram till altaret för gemensam förbön, oftast på spanska, men ibland med översättning på ett kort vi fått.
Natten i härbärget stördes litet av festande mänskor ute på gatan. Vi bodde så centralt och det var lördagnatt, så man vaknade emellanåt av oljudet.
Helene

Vi begav oss iväg vid halv åttatiden genom Logronos förstäder, som var tysta och stilla på söndagsmorgonen. Ibland följer motorvägens sträckning ganska långt den gamla pilgrimsleden. En ganska lustig kontrast till den långsamma vandringen är att se tunga lastbilar med släp streta upp för motorvägens motlut samtidigt som de snabba personbilarna pilar förbi. Där vandringsleden gick parallellt precis förbi motorvägen fanns ett åtskiljande staket på flera kilometer. Staketet var fullbelagt med tusentals kors, som tillverkats av pilgrimer med hjälp av material som hittats i stunden.

Tusentals kors inflätade i staketet

Vandringsleden gick för det mesta längs vinodlingar och vingårdar. En bit utanför Logrono gick vi förbi en gravgård med en vacker 1100-tals romansk port. Alla dessa gamla minnesmärken påminner en nutida vandrare om gångna generationers mödor och önskan att smycka vardagen med sköna byggnader och föremål. Eftermiddagen blev tung på grund av det intensiva solskenet och de sista sex kilometrarna, under vilka ingen skugga stod att finna.
Stefan

Idag håller vi vilodag med proviantering. Med tanke på morgondagen med stängda affärer, måste vi inhandla de livsmedel vi är beroende av. Efter frukost i Los Arcos på pilgrimshärbärget, steg vi på turbussen till Logrono. Efter en halvtimmes färd på slingriga vägar upp och ner för bergssluttningarna, kom vi till provinsen Riojas huvudstad. Vi har nu lämnat Navarra och har kommit in i det kända vindistriktet Rioja. Efter en rundtur i staden intog vi middag och prövade på ett lokalt vin. Det blev Murice från vingården Vina Ijalba, ett purpurfärgat vin från 2008, förfärdigat av ett familjeföretag med 80 hektar vinodlingar norr om Logrono. Det var gott! Vi har installerat oss på ett härbärge, som upprätthålls av den lokala församlingen i kyrkan Iglesia de Santiago. Mässa hålls kl.19.30 och efter det blir det ett kvällsmål med prästen som värd.
Stefan

I parken i Logrono

Det var konstigt att igen komma till en storstad och uppleva livet här. Men jag gladde mig åt blommorna i den stora parken vid torget. Rosor och andra planteringar har jag inte sett särskilt mycket av under vandringsdagarna. Det är så torrt på marken och det mesta är brunt. Från bussfönstret såg vi också områden av skog och vegetation, som hade brunnit. Där var marken svart och träden svedda.

Klippning i parken

Det är ju lördag idag, och vid kyrkan som vi bor i har vi sett flere bröllopsföljen i fina kläder och damer med fascinaters, dvs små hattar med fjädrar och annat fint. Vårt rum med sexton platser är beläget precis bredvid ingången till kyrkan och våra fönster är endast galler med fönsterluckor på insidan. Här finns tydligen en tradition att smälla med våldsamma krutsmällare för brudparet, så inne i rummet luktar det krut, och vi som är här hoppar till för varje smäll, samtidigt som kyrkklockorna ringer och festsällskapet hojtar så det ekar mellan husväggarna. På tal om fönstren så blev vi varnade att inte sätta ut våra skor på fönsterbrädet under natten. Då kan det tänkas att någon har petat ut dem genom gallret så de är borta på morgonen.
Underligt nog var det svårt för mig att ta en mellandag. Jag kände mig plötsligt lite vilsen när vi avvek från pilgrimssällskapen. Mina lugna och stabila familjemedlemmar såg med förvåning på mig när de märkte hur jag kände mig. Det blev bättre sedan efter middagen och när härbärget började fyllas av trötta vandrare som hade gått en lång väg idag. Vi var ju för första gången tidigt på plats idag, av förekommen anledning. Vädret är märkligt nu. Hett i solen och kallt i skuggan. Nu behöver vi våra fleeceblusar.
Helene

Blommor har varit en sällsynt sevärdhet