Än en gång kunde vi konstatera att vi har ett betydligt lugnare tempo än de flesta andra pilgrimer. Förrän vi startade från härbärget i Ventosa, pratade vi en stund med hospitaleran. Hon konstaterade att de första begav sig iväg redan vid halv fem-tiden! Vi är olika när det gäller ambitioner, planer och förutsättningar. Vandringen idag gick mest längs vinodlingar. Efter tio km kom vi fram till den lilla staden Najera, som var omgiven av branta, rödfärgade berg. Typiskt för provinsen Rioja är den rödfärgade, steniga jorden, som vi lyckligtvis fick beträda utan regn. Vi har förstått att regnväder gör den fina röda jorden till en kletig lervälling. Efter Najera följde ett tungt avsnitt med branta stigningar som småningom blev jämnare terräng. På högslätten vandrade vi förbi vingård efter vingård. Vid tretiden på eftermiddagen kom vi in i byn Azofra, där vi beslöt stanna för denna dag och uppsökte alberguet för att installera oss för natten.
Stefan

Rioja-vinodlingar

Vart har alla pilgrimer plötsligt tagit vägen? Från att alla härbärgen varit smockfulla och fullbokade i Logrono på lördagen, ser det nu i början av veckan lugnare ut. Veckoslutsvandrarna har åkt hem, och många spanjorer har avslutat semestern igår. Nu är det mest äldre fransmän och unga tyskar som går vidare. Ja, och cyklar. Det är förbryllande många som faktiskt gör pilgrimsresan på cykel. Jag avundas dem absolut inte, speciellt inte i uppförsbackarna, men det är något med cyklandet och pilgrimsvandringen som inte riktigt matchar ihop. Det blir för mycket sport av det hela.

Idag tänkte vi igen övernatta på församlingshärbärge, men det var stängt och igenbommat. Kanske inte alla små orter har tillgångar till att upprätthålla ett härbärge, eller så öppnar de först när det kommunala härbärget är fullbokat. Men i Granon skall vi bo i kyrktornet…
Simon

Tysk pilgrimspoesi

Ja vi lämnade den vänliga hospitaleran bakom oss, som de sista gästerna. Hon gav var och en av oss en kram innan vi begav oss iväg. Härbärget var präglat av henne genom levande ljus som brann hela tiden, dofter och vackra stora krukor och krus i trappuppgångar och fönstersmygar. Klassisk musik hördes när vi väcktes kl 6. Hon var road när hon berättade att många pilgrimer allra först frågar efter busstidtabellen för buss till Najera. Det går ingen buss framåt, om man åker måste man åka tillbaka…Nå, det var inte vår fråga den här gången.

Najeras smala gränder

Vädret var skönt idag. Mulet och halvmulet. Det blev inte för varmt. Vi har vandrat ganska länge redan och nu behövs uthålligheten. Ibland önskar vi att vi skulle få uppleva stora och viktiga tankar och känslor, men mycket blir det kanske ”back to basics” när det handlar om att orka gå, att skaffa mat, att sköta daglig hygien och hitta ett ställe att sova på. Hospitaleran sa för övrigt att vi ”never, ever” skulle oroa oss för husrum. Det finns nog och säsongen är inte nu som livligast. Nu bor vi i en liten by där traktorer skurrar förbi restaurangens dörr och det största nöjet är en cykeltävling på TV, som refereras i bästa Mertarantastil fastän på snabb spanska. När vi gick ut ur härbärget hörde vi violinmusik från grannhusets takbalkong. Det lät riktigt fint och skickligt. När musiken tystnat applåderade vi och en ung flicka stack upp huvudet över balkongräcket och ropade gracias. Nu väntar vi på kvällsmenun, som serveras efter kl 18. Pilgrimsmenuerna är överallt ganska förmånliga och innehåller alltid tre rätter. Stefan tyckte redan att det blir för mycket och att vi därför inte går ner i vikt (läs Stefan och Helene). Det får man se. Nog tar det väl litet bort också när man går hela tiden.
Helene

Vandringen slutade i Azofra