Än en gång kunde vi konstatera att vi har ett betydligt lugnare tempo än de flesta andra pilgrimer. Förrän vi startade från härbärget i Ventosa, pratade vi en stund med hospitaleran. Hon konstaterade att de första begav sig iväg redan vid halv fem-tiden! Vi är olika när det gäller ambitioner, planer och förutsättningar. Vandringen idag gick mest längs vinodlingar. Efter tio km kom vi fram till den lilla staden Najera, som var omgiven av branta, rödfärgade berg. Typiskt för provinsen Rioja är den rödfärgade, steniga jorden, som vi lyckligtvis fick beträda utan regn. Vi har förstått att regnväder gör den fina röda jorden till en kletig lervälling. Efter Najera följde ett tungt avsnitt med branta stigningar som småningom blev jämnare terräng. På högslätten vandrade vi förbi vingård efter vingård. Vid tretiden på eftermiddagen kom vi in i byn Azofra, där vi beslöt stanna för denna dag och uppsökte alberguet för att installera oss för natten.
Stefan

Rioja-vinodlingar

Vart har alla pilgrimer plötsligt tagit vägen? Från att alla härbärgen varit smockfulla och fullbokade i Logrono på lördagen, ser det nu i början av veckan lugnare ut. Veckoslutsvandrarna har åkt hem, och många spanjorer har avslutat semestern igår. Nu är det mest äldre fransmän och unga tyskar som går vidare. Ja, och cyklar. Det är förbryllande många som faktiskt gör pilgrimsresan på cykel. Jag avundas dem absolut inte, speciellt inte i uppförsbackarna, men det är något med cyklandet och pilgrimsvandringen som inte riktigt matchar ihop. Det blir för mycket sport av det hela.

Idag tänkte vi igen övernatta på församlingshärbärge, men det var stängt och igenbommat. Kanske inte alla små orter har tillgångar till att upprätthålla ett härbärge, eller så öppnar de först när det kommunala härbärget är fullbokat. Men i Granon skall vi bo i kyrktornet…
Simon

Tysk pilgrimspoesi

Ja vi lämnade den vänliga hospitaleran bakom oss, som de sista gästerna. Hon gav var och en av oss en kram innan vi begav oss iväg. Härbärget var präglat av henne genom levande ljus som brann hela tiden, dofter och vackra stora krukor och krus i trappuppgångar och fönstersmygar. Klassisk musik hördes när vi väcktes kl 6. Hon var road när hon berättade att många pilgrimer allra först frågar efter busstidtabellen för buss till Najera. Det går ingen buss framåt, om man åker måste man åka tillbaka…Nå, det var inte vår fråga den här gången.

Najeras smala gränder

Vädret var skönt idag. Mulet och halvmulet. Det blev inte för varmt. Vi har vandrat ganska länge redan och nu behövs uthålligheten. Ibland önskar vi att vi skulle få uppleva stora och viktiga tankar och känslor, men mycket blir det kanske ”back to basics” när det handlar om att orka gå, att skaffa mat, att sköta daglig hygien och hitta ett ställe att sova på. Hospitaleran sa för övrigt att vi ”never, ever” skulle oroa oss för husrum. Det finns nog och säsongen är inte nu som livligast. Nu bor vi i en liten by där traktorer skurrar förbi restaurangens dörr och det största nöjet är en cykeltävling på TV, som refereras i bästa Mertarantastil fastän på snabb spanska. När vi gick ut ur härbärget hörde vi violinmusik från grannhusets takbalkong. Det lät riktigt fint och skickligt. När musiken tystnat applåderade vi och en ung flicka stack upp huvudet över balkongräcket och ropade gracias. Nu väntar vi på kvällsmenun, som serveras efter kl 18. Pilgrimsmenuerna är överallt ganska förmånliga och innehåller alltid tre rätter. Stefan tyckte redan att det blir för mycket och att vi därför inte går ner i vikt (läs Stefan och Helene). Det får man se. Nog tar det väl litet bort också när man går hela tiden.
Helene

Vandringen slutade i Azofra

Pantano de La Grajera

Vi har gärna stannat i s.k. parroquial-härbärgen då vi har haft möjlighet. Därför sökte vi upp ett litet 15 personers albergue i anslutning till Santiago Real-kyrkan. Det visade sig sen att vi var först på plats, men att de övriga ställena i stan blev fullbokade så det blev smockfullt också i församlingssalarna. Det blev en speciell upplevelse. Efter mässan som firades i kyrkan samlades alla för gemensamt kvällsmål. En måltid som församlingen kunde stå för med hjälp av tidigare donationer av pilgrimer som sovit där. Prästen sprang omkring och serverade och såg till att alla fick något att äta. De donationer vi sedan gav betydde mat för nästa dag. Efter måltiden ordnades en liten kort pilgrimsbön med efterföljande stämpling av pass i kyrkans sakristia. Till kyrkan gick vi genom en hemlig gång. Åtminstone i Burgos skall vi bo på ett liknande ställe. Gemenskapen pilgrimer och värdar emellan var mycket varm och hjärtlig.
Simon

Kvällen var speciell och vi fick ännu lägga förbönsämnen i en liten låda. Följande dag vid mässan kl 15 skulle församlingen be för det vi bett om förbön för. I kvällsmässorna har pilgrimerna fått gå fram till altaret för gemensam förbön, oftast på spanska, men ibland med översättning på ett kort vi fått.
Natten i härbärget stördes litet av festande mänskor ute på gatan. Vi bodde så centralt och det var lördagnatt, så man vaknade emellanåt av oljudet.
Helene

Vi begav oss iväg vid halv åttatiden genom Logronos förstäder, som var tysta och stilla på söndagsmorgonen. Ibland följer motorvägens sträckning ganska långt den gamla pilgrimsleden. En ganska lustig kontrast till den långsamma vandringen är att se tunga lastbilar med släp streta upp för motorvägens motlut samtidigt som de snabba personbilarna pilar förbi. Där vandringsleden gick parallellt precis förbi motorvägen fanns ett åtskiljande staket på flera kilometer. Staketet var fullbelagt med tusentals kors, som tillverkats av pilgrimer med hjälp av material som hittats i stunden.

Tusentals kors inflätade i staketet

Vandringsleden gick för det mesta längs vinodlingar och vingårdar. En bit utanför Logrono gick vi förbi en gravgård med en vacker 1100-tals romansk port. Alla dessa gamla minnesmärken påminner en nutida vandrare om gångna generationers mödor och önskan att smycka vardagen med sköna byggnader och föremål. Eftermiddagen blev tung på grund av det intensiva solskenet och de sista sex kilometrarna, under vilka ingen skugga stod att finna.
Stefan

Idag håller vi vilodag med proviantering. Med tanke på morgondagen med stängda affärer, måste vi inhandla de livsmedel vi är beroende av. Efter frukost i Los Arcos på pilgrimshärbärget, steg vi på turbussen till Logrono. Efter en halvtimmes färd på slingriga vägar upp och ner för bergssluttningarna, kom vi till provinsen Riojas huvudstad. Vi har nu lämnat Navarra och har kommit in i det kända vindistriktet Rioja. Efter en rundtur i staden intog vi middag och prövade på ett lokalt vin. Det blev Murice från vingården Vina Ijalba, ett purpurfärgat vin från 2008, förfärdigat av ett familjeföretag med 80 hektar vinodlingar norr om Logrono. Det var gott! Vi har installerat oss på ett härbärge, som upprätthålls av den lokala församlingen i kyrkan Iglesia de Santiago. Mässa hålls kl.19.30 och efter det blir det ett kvällsmål med prästen som värd.
Stefan

I parken i Logrono

Det var konstigt att igen komma till en storstad och uppleva livet här. Men jag gladde mig åt blommorna i den stora parken vid torget. Rosor och andra planteringar har jag inte sett särskilt mycket av under vandringsdagarna. Det är så torrt på marken och det mesta är brunt. Från bussfönstret såg vi också områden av skog och vegetation, som hade brunnit. Där var marken svart och träden svedda.

Klippning i parken

Det är ju lördag idag, och vid kyrkan som vi bor i har vi sett flere bröllopsföljen i fina kläder och damer med fascinaters, dvs små hattar med fjädrar och annat fint. Vårt rum med sexton platser är beläget precis bredvid ingången till kyrkan och våra fönster är endast galler med fönsterluckor på insidan. Här finns tydligen en tradition att smälla med våldsamma krutsmällare för brudparet, så inne i rummet luktar det krut, och vi som är här hoppar till för varje smäll, samtidigt som kyrkklockorna ringer och festsällskapet hojtar så det ekar mellan husväggarna. På tal om fönstren så blev vi varnade att inte sätta ut våra skor på fönsterbrädet under natten. Då kan det tänkas att någon har petat ut dem genom gallret så de är borta på morgonen.
Underligt nog var det svårt för mig att ta en mellandag. Jag kände mig plötsligt lite vilsen när vi avvek från pilgrimssällskapen. Mina lugna och stabila familjemedlemmar såg med förvåning på mig när de märkte hur jag kände mig. Det blev bättre sedan efter middagen och när härbärget började fyllas av trötta vandrare som hade gått en lång väg idag. Vi var ju för första gången tidigt på plats idag, av förekommen anledning. Vädret är märkligt nu. Hett i solen och kallt i skuggan. Nu behöver vi våra fleeceblusar.
Helene

Blommor har varit en sällsynt sevärdhet

I den lilla byn hade vi bekvämt rum och fick tvätten fixad. Skönt. Vi var ju högt uppe i bergen, och fick börja vandringen neråt. Jag kände litet smärta i höften så det var inte helt lätt att gå även om temperaturen var sval. Vi följdes av ett mörkt moln som såg regnsjukt ut, medan vi vandrade mot vinfält och åkrar och ängar. Ett par gånger plockade vi fram regnkåporna, men det blev inte något riktigt regn, och den hårda vinden fick mantlarna att fladdra och prassla. Det var inte en svår rutt, snarare var terrängen ganska lik våra trakter vad gällde vägen och höjdskillnader, men det var märkligt att där inte fanns ett enda hus även om där fanns odlingar och fårhjordar.

Getter vid Getpasset utanför Los Arcos

Hela vägen fram till Los Arcos var som ett öde jordbruksområde. Den enda byggnad vi såg var ruinen av ett gammalt pilgrimshospital i sten. Under vägen började vi planera för de följande dagarna, och drog oss till minnes att senaste söndag var en besvärlig dag när det gällde möjligheterna att proviantera. Så vi stannade för lösningen att åka buss till Logrono lördagmorgon för att där köpa lämplig vägkost. I de små städerna och byarna har de inte alls glutenfritt bröd. Efter sju dagar på väg är kroppen ansträngd och vi behöver nu ta litet paus.
Helene

Vad betyder det att vandra El Camino? Jag tror kanske att spanjorer och utländska vandrare ser det på litet olika sätt. Är det mest utlänningarna som söker El Caminons pilgrimsdimension, den inre vandringen? Är El Caminon endast ett slags Noux eller Karhunkierros, eller Helsinki City Run för spanjorerna? Det är klart att motiven är olika, men påfallande många verkar vara ute för att motionera. Detta gäller inte minst terrängcyklisterna. Kanske Caminon är något mycket vardagligare för dem som bor här.

Varför ”gör” då folk sin Camino? Några vi har mött under vägen har berättat att de behöver tid att fundera över viktiga beslut i livet. Andra behöver stanna upp ett hektiskt arbetsliv och varva ner och ladda batterierna. För mig själv är dessutom känslan av frihet och bekymmerslöshet viktig. Att inte vara bunden vid kalender, datum, klocka, scheman utan ha möjlighet att improvisera dagsprogrammet. Santiago som slutmål är inte avgörande för mig, men det utvecklade systemet med härbärgen och infrastruktur möjliggör en sådan frihet.
Den inre vandringen då? Början har inneburit så mycket fysiskt tung vandring och nya intryck att den inre vandringen inte har varit i fokus, men det gäller att inte forcera och det är väl ännu för tidigt att uttala sig om frågan.
Simon

Alberguet Casa de la Abuela i Los Arcos

Det blev alltså en kortare dagsetapp till Los Arcos. Den lilla staden har fått sitt namn av de romanska bågar och valv som dominerar stadskyrkans ingång. Kyrkan är en Mariakyrka och torget utanför kyrkan heter följdaktlgen Mariaplatsen. Nu skall vi småningom inta ett kvällsmål. Efter det har vi planerat besöka pilgrimsmässan, som faktiskt hålls varje dag kl.20.
Stefan

Santa Maria-kyrkan i Los Arcos

Koret i Santa Maria

Vandringens mål var Villamayor de Monjardin. På bilden Castillo de San Esteban.

”To attain knowledge, add things every day.
To attain wisdom, remove things every day.”
Lao-tzu

Hur man än försöker så blir väskan för tung. I och för sig är jag ju tvungen att packa en hel del mediciner och extra mat som tar upp en del vikt, men ändå. Det är förvånansvärt svårt att resa med lätt bagage. Paradoxalt eller hur? Det borde ju vara lätt.

Därför valde vi att starta litet senare idag för att gå via posten, correos, i Estella. Där skickade vi iväg sammanlagt 5,5kg tavara per poste restante till Burgos, ca 150km fram. Behöver vi inte då heller sakerna så skickar vi dem vidare tills de hamnar i Santiago. Det blir ändå billigare än att skicka till Finland.

På posten i Estella

Dagens vandring var lätt. Främst pga vinden som fläktade skönt. Och vi var inte uppe i temperaturer på över 30 grader. Vandringen sträckte sig över Ayegui, Irache och Azqueta för att sluta i Villamayor de Monjardin, på ett litet värdshus Casa Rural i en liten bergsby. Precis innan den fina kyrkan Iglesia San Andres från 1100-talet skulle låsas, slank vi in och stämde in med Laudate omnes gentes. Stämningsfullt. Önskar vi hittar tid för detta varje dag.
Simon

Ungefär tre kilometer från Estella kom vi till klostret Monasterio de Irache, ett benediktinkloster från 1000-talet, som utrymdes 1985 på grund av bristande antal noviser. Den urgamla traditionen som gällt i detta kloster – att servera pilgrimerna gratis vin och vatten, har fortsatt – och verksamheten utgörs nu av servering från en fontän i samband med ett vinmuseum. Vid Fuente del Vino finns två kranar, ur vilka man kan tappa både vin och vatten. Fontänen både bevakas och betjänas av en videokamera, vilken via Internet förmedlar bilder av besökarna. Vi kontaktade Simons bror Viktor som via datorn fick pinfärska hälsningar via våra vinkningar. Kort före vi anlände till Villamayor vandrade vi förbi Fuentes de Los Moros, morernas källa med fina mozarabiska pelare och utsmyckningar från 1200-talet. Allting här i Navarra präglas av ålder och kultur.
Stefan

Törstiga pilgrimer serveras vin ur fontän

Idag lyckades vi för första gången att komma i tid till vårt mål för dagen. Det var underbart att ha tid för alla nödvändiga sysslor och dessutom hinna njuta av att få ta det lugnt. Vi trodde på uppgifterna i en av guideböckerna, som berättade att det finns två alberguen i byn, som endast har 150 invånare. När vi då glada i hågen kom till det första, blev vi upplysta om att det var fullsatt och att det andra inte längre finns för taket har rasat in. Vi fick rådet att gå till ett litet värdshus, alternativt att sova ute under ett tak invid alberguet. Vardera alternativen lät möjliga, vilket inte det tredje alternativet lät. Vi var inte beredda att vandra vidare 11 km till följande stad. Stefan stegade iväg till Casa Rural Montedeio, och vi fick ett rum för tre personer, bäddat med lakan och filtar, rent och mysigt. In med kläderna i tvättmaskinen och ut med dem på gården för att torka. Två andra pilgrimer kom ett par minuter efter oss, och följande sällskap som kom fick veta att värdshuset var fullsatt. När vi gick till den lokala baren för att äta märkte vi att det hade blivit kyligt ute, vi är ganska högt uppe i bergen. Så vi var nog nöjda med vårt val och glada att det fanns plats för oss i värdshuset.

Man hinner tänka en hel del medan man vandrar. Man hinner tala en hel del, om det finns krafter till det. Vi känner alla att vi skulle önska hinna gå in i kyrkorna på vägen mera än vi kunnat under vår första vecka. Vandringen lär oss, konstaterade vi tillsammans med Paco, en spansk pilgrim som cyklar förbi oss flere gånger under dagen. Han stannar ofta vid kyrkorna och en gång såg vi honom knäfalla utanför kyrkan eftersom den var stängd. Stillheten är en del av vandringen, som kan upplevas både ute i naturen, och inne i Guds hus. Men idag har vi känt Guds sköna vind som hjälpte oss att få kraft att vandra. Vinden och skuggan var sköna. Och klockan min började gå igen efter tvätten.
Helene