Vi kom iväg litet tidigare än i går morse. Vi hade hoppats att vägen skulle vara litet jämnare med mindre höjdskillnader, men våra förhoppningar kom på skam. Vi hade räknat med att försöka vandra fram till Navarras huvudstad, Pamplona, men efter en lång söndagsvandring med diverse problem att hitta matställen och matbutiker, lyckades vi ändå proviantera så pass mycket att vi kunde vandra fram till Trinidad de Arre, beläget ungefär fem kilometer från Pamplona.
Under vandringsdagarna hittills har språkproblemen varit markanta. Vi kan för litet spanska och spanjorerna för litet engelska. Det har gjort att vi fått springa omkring onödigt mycket trots välvilliga anvisningar på snabb spanska av lokalbefolkningen. Varmt och svettigt har det varit idag och de branta sluttningarna har bidragit till att vi fått hålla pauser ganska ofta och vandringstakten har varit långsam. Planer för framtiden måste man ha, men Caminon lär en att ta dagen som den kommer med behov att vidta förändringar i planerna när situationen så kräver. Dagsetappen blev ca 17 km.
Stefan

Vy från Monte Nerval

Våra övernattningsställen har hittills varit rätt olika, Zubiri-härbärgets moderna standard kändes som hotellyx, speciellt eftersom vi var de enda övernattande i vårt rum, med egen dusch, WC och nyckelkort. Idag övernattar vi i ett kloster, Albergue Hermanas Maristas i Trinidad de Arre. De har härbärgstraditioner från 1000-talet. På den lugna innergården hänger tvättade kläder på tork. Vi har inrättas oss i ett rum tillsammans med läkaren Thomas från Tyskland.

Utanför klosterhärbärget i Arre

Det som hittills har vållat mest problem är dieten. Eftersom jag märkt att jag är s.k. glutensensitiv, så är det svårt att få någon mat i barerna i byarna. Idag i Larrasoana hittade vi endast ett paket corn flakes sin gluten, så det blir att äta mycket frukt, tortilla espagnol och ta risker nu och då med övrig mat. Majskakorna och -skorporna måste bäras med för säkerhets skull. Det gäller att sen ladda upp i Carrefouren utanför Pamplona (Iruna) imorgon.

Vägarna, stigarna, byarna och vyerna är vackra. Det ger belöning för de tunga stigningarna, packningen och det låga hemoglobinet. Många pilgrimer går förbi oss, vi går inte förbi nästan någon alls, men även om man jämför både packning och vandringstakt så handlar det inte om någon tävling. ”Compare but don’t compete” som jag sade till en amerikan vid frukosten idag. Han vandrade ensam eftersom hans kompis blivit tvungen att avbryta redan efter en enda dag pga tung packning, ond rygg och en svår etapp mellan St Jean-Pied-de-Port och Roncesvalles. En polack vi träffade på vägen hade startat i Warszawa, så alla gör sin egen Camino, och det finns inte några regler, inte rätt och fel.

Larrasoana

Idag gick vandringen från Zubiri till Arre, via Illaratz, Esquirotz, Larrasoana, Akerreta, Zuriain och Zabaldika.
Simon

Det var en engelska som utbrast att hon var beredd att koka John Brierley, författaren till pilgrimsguiden för att han låtit oss alla förstå att This second stage leads downhill across the fertile plain of the rio Erro…Han glömde att nämna att det går upp lika mycket. Det gäller alltså att inte lita för mycket på guideböckerna. Vår Michelinguide har en bild över dagsrutten, som bygger på att startens och slutmålets höjdskillnader är olika, men den berättar inte så mycket om backarna på vägen. Nåja, nog om mödan nu. Vi kom ju fram ändå…det är mest backar här i början och sedan i slutskedet av vandringen i Galicien. På härbärget i Zubiri lämnade jag ett par fleecebyxor och Simon lyfte ut ett par byxor och en skjorta ur packningen. Stefans gamla trotjänare, vandringsskorna från tio år tillbaka, sade upp kontraktet idag, så vi lämnar dem säkert kvar i det charmiga gamla klosterhärbärget.
Vi hade en givande kvällsmåltid i sällskap med en trevlig och varm ung läkare Thomas, som Simon nämnde att vi delade rum med. Samtalet var viktigt och vi delade våra berättelser om varför vi vandrar vår Camino.
Helene

Höga berg och dhypa dalar