Än en gång kunde vi konstatera att vi har ett betydligt lugnare tempo än de flesta andra pilgrimer. Förrän vi startade från härbärget i Ventosa, pratade vi en stund med hospitaleran. Hon konstaterade att de första begav sig iväg redan vid halv fem-tiden! Vi är olika när det gäller ambitioner, planer och förutsättningar. Vandringen idag gick mest längs vinodlingar. Efter tio km kom vi fram till den lilla staden Najera, som var omgiven av branta, rödfärgade berg. Typiskt för provinsen Rioja är den rödfärgade, steniga jorden, som vi lyckligtvis fick beträda utan regn. Vi har förstått att regnväder gör den fina röda jorden till en kletig lervälling. Efter Najera följde ett tungt avsnitt med branta stigningar som småningom blev jämnare terräng. På högslätten vandrade vi förbi vingård efter vingård. Vid tretiden på eftermiddagen kom vi in i byn Azofra, där vi beslöt stanna för denna dag och uppsökte alberguet för att installera oss för natten.
Stefan

Rioja-vinodlingar

Vart har alla pilgrimer plötsligt tagit vägen? Från att alla härbärgen varit smockfulla och fullbokade i Logrono på lördagen, ser det nu i början av veckan lugnare ut. Veckoslutsvandrarna har åkt hem, och många spanjorer har avslutat semestern igår. Nu är det mest äldre fransmän och unga tyskar som går vidare. Ja, och cyklar. Det är förbryllande många som faktiskt gör pilgrimsresan på cykel. Jag avundas dem absolut inte, speciellt inte i uppförsbackarna, men det är något med cyklandet och pilgrimsvandringen som inte riktigt matchar ihop. Det blir för mycket sport av det hela.

Idag tänkte vi igen övernatta på församlingshärbärge, men det var stängt och igenbommat. Kanske inte alla små orter har tillgångar till att upprätthålla ett härbärge, eller så öppnar de först när det kommunala härbärget är fullbokat. Men i Granon skall vi bo i kyrktornet…
Simon

Tysk pilgrimspoesi

Ja vi lämnade den vänliga hospitaleran bakom oss, som de sista gästerna. Hon gav var och en av oss en kram innan vi begav oss iväg. Härbärget var präglat av henne genom levande ljus som brann hela tiden, dofter och vackra stora krukor och krus i trappuppgångar och fönstersmygar. Klassisk musik hördes när vi väcktes kl 6. Hon var road när hon berättade att många pilgrimer allra först frågar efter busstidtabellen för buss till Najera. Det går ingen buss framåt, om man åker måste man åka tillbaka…Nå, det var inte vår fråga den här gången.

Najeras smala gränder

Vädret var skönt idag. Mulet och halvmulet. Det blev inte för varmt. Vi har vandrat ganska länge redan och nu behövs uthålligheten. Ibland önskar vi att vi skulle få uppleva stora och viktiga tankar och känslor, men mycket blir det kanske ”back to basics” när det handlar om att orka gå, att skaffa mat, att sköta daglig hygien och hitta ett ställe att sova på. Hospitaleran sa för övrigt att vi ”never, ever” skulle oroa oss för husrum. Det finns nog och säsongen är inte nu som livligast. Nu bor vi i en liten by där traktorer skurrar förbi restaurangens dörr och det största nöjet är en cykeltävling på TV, som refereras i bästa Mertarantastil fastän på snabb spanska. När vi gick ut ur härbärget hörde vi violinmusik från grannhusets takbalkong. Det lät riktigt fint och skickligt. När musiken tystnat applåderade vi och en ung flicka stack upp huvudet över balkongräcket och ropade gracias. Nu väntar vi på kvällsmenun, som serveras efter kl 18. Pilgrimsmenuerna är överallt ganska förmånliga och innehåller alltid tre rätter. Stefan tyckte redan att det blir för mycket och att vi därför inte går ner i vikt (läs Stefan och Helene). Det får man se. Nog tar det väl litet bort också när man går hela tiden.
Helene

Vandringen slutade i Azofra

Pantano de La Grajera

Vi har gärna stannat i s.k. parroquial-härbärgen då vi har haft möjlighet. Därför sökte vi upp ett litet 15 personers albergue i anslutning till Santiago Real-kyrkan. Det visade sig sen att vi var först på plats, men att de övriga ställena i stan blev fullbokade så det blev smockfullt också i församlingssalarna. Det blev en speciell upplevelse. Efter mässan som firades i kyrkan samlades alla för gemensamt kvällsmål. En måltid som församlingen kunde stå för med hjälp av tidigare donationer av pilgrimer som sovit där. Prästen sprang omkring och serverade och såg till att alla fick något att äta. De donationer vi sedan gav betydde mat för nästa dag. Efter måltiden ordnades en liten kort pilgrimsbön med efterföljande stämpling av pass i kyrkans sakristia. Till kyrkan gick vi genom en hemlig gång. Åtminstone i Burgos skall vi bo på ett liknande ställe. Gemenskapen pilgrimer och värdar emellan var mycket varm och hjärtlig.
Simon

Kvällen var speciell och vi fick ännu lägga förbönsämnen i en liten låda. Följande dag vid mässan kl 15 skulle församlingen be för det vi bett om förbön för. I kvällsmässorna har pilgrimerna fått gå fram till altaret för gemensam förbön, oftast på spanska, men ibland med översättning på ett kort vi fått.
Natten i härbärget stördes litet av festande mänskor ute på gatan. Vi bodde så centralt och det var lördagnatt, så man vaknade emellanåt av oljudet.
Helene

Vi begav oss iväg vid halv åttatiden genom Logronos förstäder, som var tysta och stilla på söndagsmorgonen. Ibland följer motorvägens sträckning ganska långt den gamla pilgrimsleden. En ganska lustig kontrast till den långsamma vandringen är att se tunga lastbilar med släp streta upp för motorvägens motlut samtidigt som de snabba personbilarna pilar förbi. Där vandringsleden gick parallellt precis förbi motorvägen fanns ett åtskiljande staket på flera kilometer. Staketet var fullbelagt med tusentals kors, som tillverkats av pilgrimer med hjälp av material som hittats i stunden.

Tusentals kors inflätade i staketet

Vandringsleden gick för det mesta längs vinodlingar och vingårdar. En bit utanför Logrono gick vi förbi en gravgård med en vacker 1100-tals romansk port. Alla dessa gamla minnesmärken påminner en nutida vandrare om gångna generationers mödor och önskan att smycka vardagen med sköna byggnader och föremål. Eftermiddagen blev tung på grund av det intensiva solskenet och de sista sex kilometrarna, under vilka ingen skugga stod att finna.
Stefan

Idag håller vi vilodag med proviantering. Med tanke på morgondagen med stängda affärer, måste vi inhandla de livsmedel vi är beroende av. Efter frukost i Los Arcos på pilgrimshärbärget, steg vi på turbussen till Logrono. Efter en halvtimmes färd på slingriga vägar upp och ner för bergssluttningarna, kom vi till provinsen Riojas huvudstad. Vi har nu lämnat Navarra och har kommit in i det kända vindistriktet Rioja. Efter en rundtur i staden intog vi middag och prövade på ett lokalt vin. Det blev Murice från vingården Vina Ijalba, ett purpurfärgat vin från 2008, förfärdigat av ett familjeföretag med 80 hektar vinodlingar norr om Logrono. Det var gott! Vi har installerat oss på ett härbärge, som upprätthålls av den lokala församlingen i kyrkan Iglesia de Santiago. Mässa hålls kl.19.30 och efter det blir det ett kvällsmål med prästen som värd.
Stefan

I parken i Logrono

Det var konstigt att igen komma till en storstad och uppleva livet här. Men jag gladde mig åt blommorna i den stora parken vid torget. Rosor och andra planteringar har jag inte sett särskilt mycket av under vandringsdagarna. Det är så torrt på marken och det mesta är brunt. Från bussfönstret såg vi också områden av skog och vegetation, som hade brunnit. Där var marken svart och träden svedda.

Klippning i parken

Det är ju lördag idag, och vid kyrkan som vi bor i har vi sett flere bröllopsföljen i fina kläder och damer med fascinaters, dvs små hattar med fjädrar och annat fint. Vårt rum med sexton platser är beläget precis bredvid ingången till kyrkan och våra fönster är endast galler med fönsterluckor på insidan. Här finns tydligen en tradition att smälla med våldsamma krutsmällare för brudparet, så inne i rummet luktar det krut, och vi som är här hoppar till för varje smäll, samtidigt som kyrkklockorna ringer och festsällskapet hojtar så det ekar mellan husväggarna. På tal om fönstren så blev vi varnade att inte sätta ut våra skor på fönsterbrädet under natten. Då kan det tänkas att någon har petat ut dem genom gallret så de är borta på morgonen.
Underligt nog var det svårt för mig att ta en mellandag. Jag kände mig plötsligt lite vilsen när vi avvek från pilgrimssällskapen. Mina lugna och stabila familjemedlemmar såg med förvåning på mig när de märkte hur jag kände mig. Det blev bättre sedan efter middagen och när härbärget började fyllas av trötta vandrare som hade gått en lång väg idag. Vi var ju för första gången tidigt på plats idag, av förekommen anledning. Vädret är märkligt nu. Hett i solen och kallt i skuggan. Nu behöver vi våra fleeceblusar.
Helene

Blommor har varit en sällsynt sevärdhet

I den lilla byn hade vi bekvämt rum och fick tvätten fixad. Skönt. Vi var ju högt uppe i bergen, och fick börja vandringen neråt. Jag kände litet smärta i höften så det var inte helt lätt att gå även om temperaturen var sval. Vi följdes av ett mörkt moln som såg regnsjukt ut, medan vi vandrade mot vinfält och åkrar och ängar. Ett par gånger plockade vi fram regnkåporna, men det blev inte något riktigt regn, och den hårda vinden fick mantlarna att fladdra och prassla. Det var inte en svår rutt, snarare var terrängen ganska lik våra trakter vad gällde vägen och höjdskillnader, men det var märkligt att där inte fanns ett enda hus även om där fanns odlingar och fårhjordar.

Getter vid Getpasset utanför Los Arcos

Hela vägen fram till Los Arcos var som ett öde jordbruksområde. Den enda byggnad vi såg var ruinen av ett gammalt pilgrimshospital i sten. Under vägen började vi planera för de följande dagarna, och drog oss till minnes att senaste söndag var en besvärlig dag när det gällde möjligheterna att proviantera. Så vi stannade för lösningen att åka buss till Logrono lördagmorgon för att där köpa lämplig vägkost. I de små städerna och byarna har de inte alls glutenfritt bröd. Efter sju dagar på väg är kroppen ansträngd och vi behöver nu ta litet paus.
Helene

Vad betyder det att vandra El Camino? Jag tror kanske att spanjorer och utländska vandrare ser det på litet olika sätt. Är det mest utlänningarna som söker El Caminons pilgrimsdimension, den inre vandringen? Är El Caminon endast ett slags Noux eller Karhunkierros, eller Helsinki City Run för spanjorerna? Det är klart att motiven är olika, men påfallande många verkar vara ute för att motionera. Detta gäller inte minst terrängcyklisterna. Kanske Caminon är något mycket vardagligare för dem som bor här.

Varför ”gör” då folk sin Camino? Några vi har mött under vägen har berättat att de behöver tid att fundera över viktiga beslut i livet. Andra behöver stanna upp ett hektiskt arbetsliv och varva ner och ladda batterierna. För mig själv är dessutom känslan av frihet och bekymmerslöshet viktig. Att inte vara bunden vid kalender, datum, klocka, scheman utan ha möjlighet att improvisera dagsprogrammet. Santiago som slutmål är inte avgörande för mig, men det utvecklade systemet med härbärgen och infrastruktur möjliggör en sådan frihet.
Den inre vandringen då? Början har inneburit så mycket fysiskt tung vandring och nya intryck att den inre vandringen inte har varit i fokus, men det gäller att inte forcera och det är väl ännu för tidigt att uttala sig om frågan.
Simon

Alberguet Casa de la Abuela i Los Arcos

Det blev alltså en kortare dagsetapp till Los Arcos. Den lilla staden har fått sitt namn av de romanska bågar och valv som dominerar stadskyrkans ingång. Kyrkan är en Mariakyrka och torget utanför kyrkan heter följdaktlgen Mariaplatsen. Nu skall vi småningom inta ett kvällsmål. Efter det har vi planerat besöka pilgrimsmässan, som faktiskt hålls varje dag kl.20.
Stefan

Santa Maria-kyrkan i Los Arcos

Koret i Santa Maria

Vandringens mål var Villamayor de Monjardin. På bilden Castillo de San Esteban.

”To attain knowledge, add things every day.
To attain wisdom, remove things every day.”
Lao-tzu

Hur man än försöker så blir väskan för tung. I och för sig är jag ju tvungen att packa en hel del mediciner och extra mat som tar upp en del vikt, men ändå. Det är förvånansvärt svårt att resa med lätt bagage. Paradoxalt eller hur? Det borde ju vara lätt.

Därför valde vi att starta litet senare idag för att gå via posten, correos, i Estella. Där skickade vi iväg sammanlagt 5,5kg tavara per poste restante till Burgos, ca 150km fram. Behöver vi inte då heller sakerna så skickar vi dem vidare tills de hamnar i Santiago. Det blir ändå billigare än att skicka till Finland.

På posten i Estella

Dagens vandring var lätt. Främst pga vinden som fläktade skönt. Och vi var inte uppe i temperaturer på över 30 grader. Vandringen sträckte sig över Ayegui, Irache och Azqueta för att sluta i Villamayor de Monjardin, på ett litet värdshus Casa Rural i en liten bergsby. Precis innan den fina kyrkan Iglesia San Andres från 1100-talet skulle låsas, slank vi in och stämde in med Laudate omnes gentes. Stämningsfullt. Önskar vi hittar tid för detta varje dag.
Simon

Ungefär tre kilometer från Estella kom vi till klostret Monasterio de Irache, ett benediktinkloster från 1000-talet, som utrymdes 1985 på grund av bristande antal noviser. Den urgamla traditionen som gällt i detta kloster – att servera pilgrimerna gratis vin och vatten, har fortsatt – och verksamheten utgörs nu av servering från en fontän i samband med ett vinmuseum. Vid Fuente del Vino finns två kranar, ur vilka man kan tappa både vin och vatten. Fontänen både bevakas och betjänas av en videokamera, vilken via Internet förmedlar bilder av besökarna. Vi kontaktade Simons bror Viktor som via datorn fick pinfärska hälsningar via våra vinkningar. Kort före vi anlände till Villamayor vandrade vi förbi Fuentes de Los Moros, morernas källa med fina mozarabiska pelare och utsmyckningar från 1200-talet. Allting här i Navarra präglas av ålder och kultur.
Stefan

Törstiga pilgrimer serveras vin ur fontän

Idag lyckades vi för första gången att komma i tid till vårt mål för dagen. Det var underbart att ha tid för alla nödvändiga sysslor och dessutom hinna njuta av att få ta det lugnt. Vi trodde på uppgifterna i en av guideböckerna, som berättade att det finns två alberguen i byn, som endast har 150 invånare. När vi då glada i hågen kom till det första, blev vi upplysta om att det var fullsatt och att det andra inte längre finns för taket har rasat in. Vi fick rådet att gå till ett litet värdshus, alternativt att sova ute under ett tak invid alberguet. Vardera alternativen lät möjliga, vilket inte det tredje alternativet lät. Vi var inte beredda att vandra vidare 11 km till följande stad. Stefan stegade iväg till Casa Rural Montedeio, och vi fick ett rum för tre personer, bäddat med lakan och filtar, rent och mysigt. In med kläderna i tvättmaskinen och ut med dem på gården för att torka. Två andra pilgrimer kom ett par minuter efter oss, och följande sällskap som kom fick veta att värdshuset var fullsatt. När vi gick till den lokala baren för att äta märkte vi att det hade blivit kyligt ute, vi är ganska högt uppe i bergen. Så vi var nog nöjda med vårt val och glada att det fanns plats för oss i värdshuset.

Man hinner tänka en hel del medan man vandrar. Man hinner tala en hel del, om det finns krafter till det. Vi känner alla att vi skulle önska hinna gå in i kyrkorna på vägen mera än vi kunnat under vår första vecka. Vandringen lär oss, konstaterade vi tillsammans med Paco, en spansk pilgrim som cyklar förbi oss flere gånger under dagen. Han stannar ofta vid kyrkorna och en gång såg vi honom knäfalla utanför kyrkan eftersom den var stängd. Stillheten är en del av vandringen, som kan upplevas både ute i naturen, och inne i Guds hus. Men idag har vi känt Guds sköna vind som hjälpte oss att få kraft att vandra. Vinden och skuggan var sköna. Och klockan min började gå igen efter tvätten.
Helene

Härbärgena är väldigt olika, pilgrimsmenyerna är väldigt lika. Åtminstone hittills. Utanför Puente la Reina, efter en skrattretande grym uppförsbacke, låg det ranch-liknande alberguet Santiago Apostol där vi övernattat. Matsalen såg ut som en stor saloon och barmästaren / värden som en mexikansk Miguel.

Saloonen i Santiago Apostol

?Que quieren? Vad vill ni ha? En blankett att fylla i hamnade framför mig på bordet. Flerluckstest för pilgrimsmeny. Ensalada mixta / Macarrones / Sopa de verdura. Sen franskisar med kött, franskisar med höna eller franskisar med fisk. Till efterrätt glass, äppel, banan o.dyl. Till det en liten kanna vin, en öl och vatten. Se där: en pilgrimsmeny för sisådär 10 euro. Billigt och ibland riktigt bra, men tråkigt och förutsägbart i längden. Man får varva med annat då man hittar.

Dagens vandring var påfrestande pga hettan. Skuggiga partier saknades totalt. Tempot blev därför långsammare ju längre dagen led. En brant stigning upp till Maneru inledde vandringen. I Cirauqui höll vi paus på en bar och köpte lite extra djupfryst glutenfritt bröd när vi nu en gång hittade. Jag bläddrade litet i DN som fanns i butiken för att se vad de lovat för väder (samt att El Classico) mellan Real och Barca skulle spelas samma kväll. DN står ju förresten naturligtvis för Diario de Navarra.

En höjdare under vandringen var de gamla romerska vägarna och broarna som ligger mellan Cirauqui och Lorca. Hur många pilgrimer och legionärer har inte nött de stenarna under århundraden?

En romersk bro på Caminon

En sak vi funderat över är varför inte flera människor försöker utnyttja möjligheten att förtjäna en slant på pilgrimsskarorna som går genom trakterna. Många barer och butiker är stängda, speciellt under siestan, och ibland saknas tjänster totalt. Döm om vår förvåning när vi ute på en åker vid en vägtunnel ser ett par som slagit upp ett stånd vid sin bil, Oasis de Camino. Men å andra sidan var de ju också fransmän.

Oasis de Camino

Det tyngsta, hetaste partiet gick sedan genom Villatuerta in i staden Estella, med 13.000 invånare. På kvällen fick vi vår första paella. Mums!

På härbärget togs vi emot av en snäll tysk hospitalero som själv gått Caminon över 20 gånger. I år har han tänkt gå den 12 gånger, en för varje apostel. Han börjar då snart årets 9:e!!

Simon

Dagen började bra. Vi kom upp i god tid och vandrade iväg när det ännu var nästan mörkt. Solen gick upp en halv timme efter vår start. Vi visste att dagsetappen var krävande. Vi visste att det gällde att gå till byn Ayegui, norr om Estella. Det blev verkligen en lång dag i hettan. Det skulle vara SÅ viktigt att komma fram till alberguet för att lugna ner tempot och ge sig tid att vila. Plus duscha, tvätta kläder och hänga ut kläderna på tork före kvällskylan och mörkret sätter in. Nu kom vi fram till pilgrimshärbärget vid niotiden, vilket betydde att vi hade ca en timme på oss att trappa ner, duscha och göra oss klara för natten. Att tvätta de svettiga kläderna var en omöjlighet. Vi fick lov att packa ner dem och hoppas på att nästa kväll kunde ge möjlighet att tvätta dem.
Hosptaleron Peter visade sig kunna svenska och han gav oss många goda råd. Bland annat diskuterade jag med honom om möjligheten att sända en del av packningen per post för att kunna lätta på bördan. Vi hade tänkt skicka ett paket hem till Finland, men han gav oss det goda rådet att sända paketet till Burgos, där det väntar på oss på poste restante. Annars var Peter en positiv människa, som inte trodde på tillfälligheter i livet. Allt har sin mening, sa han, även om vi kanske aldrig upptäcker eller inser det. Upplyftande för en trött pilgrim.
Stefan

Det är inte bara öppna vidder och slingriga stigar

Under vandringen från den ena lilla byn till den andra hörde vi många gånger under dagen kyrkklockorna slå. Varje kvarttimme ringde klockorna med sin klara klang och gav sin egen rytm åt hela trakten. Vackert. Jag önskar vi kunde ha mera sådant därhemma. Vi springer ju mycket efter klockan, men reflekterar inte ändå alltid över tidens gång… För övrigt hade min egen klocka stannat pga att den hade blivit tvättad i byxfickan. Kanske jag därför lyssnade särskilt noga till klockorna.
Stefan och Simon behövde litet extra tålamod med mig idag för jag blev helt urlakad innan vi kom fram till staden Estella, där vi sedan beslöt att äta i stan. När det mörknade i staden kom vi fram till härbärget där vi delade rum med ett trettiotal pilgrimer. En del hade redan somnat och Simon fick släcka lampan när vi väl hade gjort våra kvällssysslor färdigt. Peter ville nämligen se fotbollsmatchen på TV. Konstigt tyst var det och vi sov rätt gott där i källarrummet.
Helene

Björnbär – gratis pilgrimsmat på vägen

Natten i Cizur Menor var jobbigare än de tidigare nätterna. Någon gång vid midnatt brakade ett ordentligt åskväder lös, och vi sov i ett rum som var fullt av pilgrimer i våningssängar. Redan när klockan slog tio i kyrkan som fanns på kullen bredvid, var det några som blev irriterade över att vi sysslade därinne. Det tycktes inte störa dem att de flesta talade högt därute, och fönstren var på vid gavel, eftersom det var så hett. Ok, vi samlade ihop våra saker snabbt och skötte om att Simon fick sina ögondroppar raskt, och försökte komma till kojs. Det är nämligen så, att i pilgrimshärbärgen är regeln den att lampan släcks klockan tio. Det var nu inte så enkelt för Simon som har mera svårt att se i mörker än vi andra. Vid midnatt började det regna och åska och det låter rätt mäktigt uppe i bergen. Det blev en orolig natt, med olika åsikter om huruvida fönstren skulle vara öppna eller inte, och med en hel del snarkningar från olika håll. Jag försökte få mina familjemedlemmar att vända sig på,sida så de inte skulle snarka, och sov mycket litet. Före kl sex väcktes jag av Stefan som sa att jag snarkade…Så var det helt säkert. Det går lätt när man är rätt så utmattad när kvällen kommer.

I morse kom vi iväg vid åttatiden och vi var både trötta och irriterade eftersom vi hade sovit dåligt. Men en sak var superbra, och det var att vårt albergue, alltså härbärge, hade ett avtal med ett annat albergue 19 km framåt om gratis transport av ryggsäckar och stuff. Vi antog erbjudandet och band oss därmed att gå ända fram till Puente la Reina. Men vi packade min ryggsäck med den mat vi behövde för dagen och skickade resten av de tunga sakerna till följande albergue. Vi traskade alltså mot den förestående bergssluttningen med friskt mod och mindre packning. Vi vandrade i morse med många fler andra pilgrimer än tidigare, så det märktes att flere pilgrimer hade startat sin vandring i Pamplona. En ständig ström av vandrare styrde sina steg mot höjderna utanför Pamplona. Vi var långsamma igen och stannade många gånger under förmiddagen. Utsikten var hisnande, och vi stretade framåt så mycket vi orkade. Lättare var det förstås att inte bära hela packningen. Vi var alla på,väg mot Alto del Perdon, Förlåtelsens höjd, och stigen dit var stenig och tung. Höjden har säkert fått sitt namn av de förhoppningar som man väntar sig att skall uppfyllas efter att man tagit sig fram över den steniga och tunga uppförsbacken. Vi gick många timmar i långsam takt och kom småningom fram till toppen där ett konstverk med silhuetter av pilgrimer avtecknar sig mot det imponerande landskapet. Konstverket är gjort 1996. Nedfärden från Förlåtelsens höjd, var stenig, men inte alls lika svårforcerad som uppfarten. Vi njöt av att det gick bättre neråt, och fick sedan upp farten litet mer också när vägen var jämnare. Simon började längta efter Mesetan, högplatån som anses vara tråkig, för det är mycket lättare för honom och mig att gå när vägen är jämnare. Men nerfarten gick bra trots alla stenar och den lösa sanden.
Vi skulle kanske ha stannat tidigare och undvikit de varma eftermiddagstimmarna, men vi hade ju våra saker på ett bestämt härbärge, så det var bara att lunka på och komma ända fram.

Medeltida pilgrimer på Förlåtelsens berg

Hola, buen Camino, buenos dias, nästan alla hälsar på varandra på vägen. Det känns ibland som en smältdegel av olika nationaliter och temperament som syns och märks på vägen. Vi kom fram till härbärget Santiago Apostol i Puente la Reina och måste gå genom hela stan och och över den kännspaka bro som också är vår hemsidas vinjettfoto. Bron över floden Arga kallas också drottningens bro. Drottning Dona Mayor, fru till kung Sancho III, besämde att bron skulle byggas för att pilgrimerna skulle få en trygg överfart över floden Arga. Nu har vi igen ätit pilgrimsmåltid och klockan går snabbt när lamporna släcks för natten kl 22.
Helene

På väg ner från Alto del Perdon (på 790 meters höjd) räknade jag på skoj de vindkraftverk som tronade på bergskammarna på ett stort område. Uppe på toppen av Alto de Perdon fanns ett stor antal vindmöllor som alla stod i kilometerlånga rader längs bergskedjan. Jag kom till ett hundratal då jag blickade ut över nejderna och då såg jag inte dem som var skymda av höjderna i närheten. Om utmaningarna för medeltidens pilgrimer snarast var av fysisk och religiös art, påminner vindkraftverken oss om vår egen tids utmaningar, som inte är enbart av fysisk och spirituell natur, utan också av ekologisk art. På pilgrimsvandringen idag blev jag påmind om hur den fysiska vandringen som en religiös vandring också har ekologiska förtecken.
Stefan

Fler och fler pilgrimer på stigen

7.15 Matutin. Morgonbön i härbärget på spanska, engelska och tyska med 8 deltagare från olika länder. En riktigt trevlig start på vandringsdagen.

Idag skulle bli en kortare dag med lite restaurangbesök och shopping (läs: Stefans nya skor) i Pamplona. Leden sträckte sig genom förorter som Villava och Burlada, innan vi nådde den mäktiga medeltida stadsmuren. På flera ställen hade folk med målfärg eller tusch upplyst pilgrimerna att de nu var i Baskien och på väg till staden Iruna. Inget tal om Pamplona här inte.

Magdalenabron utanför Pamplona

Pamplona är en gammal romersk stad grundad av Pompejus före vår tideräkning. Den är mest känd för två saker, nämligen sina tjurrace längs med gatorna och att Hemingway skrivit om staden. Racet till skyddshelgonet San Fermins ära är den 7 juli, så vi hann inte uppleva det förstås.

Vi beslöt att inte stanna i Pamplona över natten, utan gå vidare. Slutmålet blev Cizur Menor. Där var Johanniterhärbärget fullt, men vi fick plats hos Maribel Roncal istället. En stor sovsal, duschar , en lugn trädgård och frukost är väl allt man behöver.

Idag gjorde vi en liten extratur via Navarras Universitet för att få en fin stämpel i passet även om man inte kan övernatta där. Fötterna fick också vila då vi tog bort strumpor och skor i universitetets park. Det är ett mycket bra sätt att undvika blåsor, att ge fötterna luft och torka strumpor emellanåt.

Baskernas stolthet, universitetet i Navarra

34*C var det idag, med solen i ögonen hela eftermiddagen då vi knegade uppför berget till byn Cizur Menor. Det är minsann svettigt.

Simon

Oj vad det är underbart med vatten! Att dricka och att duscha i. Efter en dusch orkar man ju t.o.m. skriva blogg…Man blir glad när man på nytt träffar pilgrimer som man träffat tidigare. Vi såg ett engelskt par i Pamplona, ett par som vi delat pilgrimsmåltid med för ett par kvällar sen. Turvis är vi efter och framför varandra, beroende på hur man planerar sin dag och hur krafterna räcker. En kvinna som stannade på härbärget i Pamplona, hade vandrat över 50 km på en dag, och hennes fötter var fulla av blåsor. Hon skulle nu köpa nya skor och gå vidare. Det är inte alltid så smart att göra för mycket. Och nya skor borde man inte ha, men det var fint att Stefan lyckades få ett par i alla fall, i stället för dem som tappade sina murkna sulor. Han får nu vandra in de nya och varva med rastsandalerna.

Det var så fint i kyrkan i morse, där vi fick börja dagen med matutin, gemensam morgonbön. Vi fick alla tre läsa varsitt avsnitt av texterna på engelska och alla bad Fader vår på sitt eget språk. Morgonbönen avslutades med en gammal pilgrimshälsning. Ultreya y Suseya…framåt och uppåt. Mot Santiago.

Vi har för övrigt flere gånger förundrat oss över hur mycket mer kristendomen präglar samhället här jämfört med vårt eget land. Här läser vi på skolhusen vi passerar namn som Småbarnsskolan Guds kärlek eller Santa Clara skola. Grattis förresten till ettåriga systerdotterdottern Klara!
Det är skoj att tänka på hur det skulle vara om vi gav namn åt våra skolor och dagis med inspiration av helgon och kristen tro.

Helene

Ibland får jag en känsla av att många av dagens pilgrimer har glömt stillhet, ro och långsamhet. Man strävar efter att gå så många kilometer som möjligt och att hålla god fart. Det är begripligt att man inte vill gripas av känslan att söla ifall det är är 690km till Santiago, vilket är noteringen för oss just nu. Vi försöker låta bli att tänka på prestationstvång och accepterar att vi är långsammare än de flesta pilgrimer som vi möter. Vi gör det som är möjligt för oss och planerar våra dagsetapper så att vi inte skall behöva ha blodsmak i munnen. I morgon skall vi försöka starta senast vid sjutiden – vi har till att börja med en brant sluttning att forcera. Åtminstone ett par eftermiddagar har vi vandrat trötta i brännande solsken. Det tar musten ur vem som helst. Vi har ännu inte lärt oss rutinerna. Det gäller att vandra så tidigt som möjligt när hettan inte är brännande och komma tidigt fram till alberguet för att hinna duscha, tvätta kläder som skall vara torra nästa morgon. Och kanske hinna och orka träffa intressanta pilgrimer och utbyta livserfarenheter.
Stefan

Pilgrimspasset såhär långt. Universitetets fina sello till vänster

Vi kom iväg litet tidigare än i går morse. Vi hade hoppats att vägen skulle vara litet jämnare med mindre höjdskillnader, men våra förhoppningar kom på skam. Vi hade räknat med att försöka vandra fram till Navarras huvudstad, Pamplona, men efter en lång söndagsvandring med diverse problem att hitta matställen och matbutiker, lyckades vi ändå proviantera så pass mycket att vi kunde vandra fram till Trinidad de Arre, beläget ungefär fem kilometer från Pamplona.
Under vandringsdagarna hittills har språkproblemen varit markanta. Vi kan för litet spanska och spanjorerna för litet engelska. Det har gjort att vi fått springa omkring onödigt mycket trots välvilliga anvisningar på snabb spanska av lokalbefolkningen. Varmt och svettigt har det varit idag och de branta sluttningarna har bidragit till att vi fått hålla pauser ganska ofta och vandringstakten har varit långsam. Planer för framtiden måste man ha, men Caminon lär en att ta dagen som den kommer med behov att vidta förändringar i planerna när situationen så kräver. Dagsetappen blev ca 17 km.
Stefan

Vy från Monte Nerval

Våra övernattningsställen har hittills varit rätt olika, Zubiri-härbärgets moderna standard kändes som hotellyx, speciellt eftersom vi var de enda övernattande i vårt rum, med egen dusch, WC och nyckelkort. Idag övernattar vi i ett kloster, Albergue Hermanas Maristas i Trinidad de Arre. De har härbärgstraditioner från 1000-talet. På den lugna innergården hänger tvättade kläder på tork. Vi har inrättas oss i ett rum tillsammans med läkaren Thomas från Tyskland.

Utanför klosterhärbärget i Arre

Det som hittills har vållat mest problem är dieten. Eftersom jag märkt att jag är s.k. glutensensitiv, så är det svårt att få någon mat i barerna i byarna. Idag i Larrasoana hittade vi endast ett paket corn flakes sin gluten, så det blir att äta mycket frukt, tortilla espagnol och ta risker nu och då med övrig mat. Majskakorna och -skorporna måste bäras med för säkerhets skull. Det gäller att sen ladda upp i Carrefouren utanför Pamplona (Iruna) imorgon.

Vägarna, stigarna, byarna och vyerna är vackra. Det ger belöning för de tunga stigningarna, packningen och det låga hemoglobinet. Många pilgrimer går förbi oss, vi går inte förbi nästan någon alls, men även om man jämför både packning och vandringstakt så handlar det inte om någon tävling. ”Compare but don’t compete” som jag sade till en amerikan vid frukosten idag. Han vandrade ensam eftersom hans kompis blivit tvungen att avbryta redan efter en enda dag pga tung packning, ond rygg och en svår etapp mellan St Jean-Pied-de-Port och Roncesvalles. En polack vi träffade på vägen hade startat i Warszawa, så alla gör sin egen Camino, och det finns inte några regler, inte rätt och fel.

Larrasoana

Idag gick vandringen från Zubiri till Arre, via Illaratz, Esquirotz, Larrasoana, Akerreta, Zuriain och Zabaldika.
Simon

Det var en engelska som utbrast att hon var beredd att koka John Brierley, författaren till pilgrimsguiden för att han låtit oss alla förstå att This second stage leads downhill across the fertile plain of the rio Erro…Han glömde att nämna att det går upp lika mycket. Det gäller alltså att inte lita för mycket på guideböckerna. Vår Michelinguide har en bild över dagsrutten, som bygger på att startens och slutmålets höjdskillnader är olika, men den berättar inte så mycket om backarna på vägen. Nåja, nog om mödan nu. Vi kom ju fram ändå…det är mest backar här i början och sedan i slutskedet av vandringen i Galicien. På härbärget i Zubiri lämnade jag ett par fleecebyxor och Simon lyfte ut ett par byxor och en skjorta ur packningen. Stefans gamla trotjänare, vandringsskorna från tio år tillbaka, sade upp kontraktet idag, så vi lämnar dem säkert kvar i det charmiga gamla klosterhärbärget.
Vi hade en givande kvällsmåltid i sällskap med en trevlig och varm ung läkare Thomas, som Simon nämnde att vi delade rum med. Samtalet var viktigt och vi delade våra berättelser om varför vi vandrar vår Camino.
Helene

Höga berg och dhypa dalar

Buen Camino! Buen Camino! Hälsnings- eller lyckönskningsfrasen hörs från alla håll när pilgrimerna ger sig av i duggregnet i den kyliga, tidiga morgonen. Vi steg upp kl. 7, men var ändå några av de allra sista som lämnade härbärget, vid 8.30 efter frukosten. De allra flesta ger sig av utan frukost och tar en kaffe och en croissant på ett cafe längs med vägen. Spansk tortilla eller frukt passar också bra. På härbärget fanns mat och dryck i automater till salu.

Vandringsvädret var perfekt, eftersom det blåste en svag bris, stigen gick i skuggig skogsterräng och duggregnet svalkade skönt. En engelsk kvinna tyckte att vi påminde om medeltida pilgrimer när vi senare tagit fram regnkåporna.

Stigen gick mycket upp och ner, upp på berg och genom de pittoreska byarna Burguete, Espinal, Biskarreta, Linzoain och Zubiri. Det kom en hel del cyklande pilgrimer längs med leden och både uppför och utför det allra mest hisnande backar. Några ryttare till häst såg vi dock inte trots att vi såg mycket av lämningarna efter dem. På de branta sluttningarna betade kor, får och häst, alla med koskällor runt halsen.

Efter en lång vandringsdag kom vi fram till floden Arga och byn Zubiri. Det första härbärget hade endast en ledig bäddplats, men på det andra fick vi både sängplats och middag. Dessutom ingick frukosten i priset. Kvällen avslutades med livliga samtal med andra pilgrimer, samt med en efterlängtad dusch och tvätt av vandringskläder.

Här tar jag, Helene, över för en kort hälsning. Det känns skönt att vi har börjat vår vandring, men under dagen har vi jämfört storleken på våra ryggsäckar med deras som raskt pilar förbi oss på stigen. Har vi för tunga väskor, eller kommer vi att vänja oss? Vi skulle inte vara de första som lämnar bort något eller skickar det till Santiago med poste restante. Vi får se. Under rådande omständigheter tycker vi ändå att den första dagen gick rätt bra. Just före lunchpaus tappade jag tron på att vi skulle orka med alla stigningar och branta nerförsbackar, men efter att vi fått litet mat, strängt iakttagna av ett par närgångna vildkatter, så kom tilltron tillbaka trots allt. Under vandringen idag mötte vi också en skara barn som rusade fram till oss på stigen och frågade varifrån vi kommer. Vi berättade tydligt på engelska att vi kommer från Finland och frågade dem intresserat om de var från Spanien. Jo tyckte en del, men en liten pojke upprepade tre gånger att de bor i Baskien! Lokalpatriotismen florerar här redan bland de små barnen.
Till sist för ikväll, tack alla ni som är med oss genom tankar, böner och engagemang! Det betyder mycket för oss!

790km bilvägen, 750km längs Caminon

Vackra vyer, tunga backar…

Pilgrimshumor längs vägen, håller humöret uppe