Vi tog taxi från Astorga till Foncebadon på morgonen. Vi ville uppleva Cruz de Ferro, järnkorset där många pilgrimer lämnar ifrån sig någon börda de burit med sig hela vägen. I starten var vi med om något oväntat. Vi hade knappt satt oss i bilen när chauffören blev uppringd av centralen och han förklarade snabbt någonting obegripligt för oss. Efter en snabb färd några kvarter framåt stannnade han och sprang iväg till något som liknade ett sjukhus. Efter en liten stund kom han tillbaka med en kylväska, satte gasen i botten medan han höll kylväskan under armen, och så stannade han vid samma sjukhus som vi besökte för någon dag sedan. Simon hade uppfattat att damen som gav meddelandet hade nämnt någonting om dialys. Vi vet inte vad som hände riktigt, men det var märkligt…

Sedan åkte vi ut från staden Astorga, och följde hela tiden pilgrimsleden. Under de 25 km vi åkte bil hann vi se många vandrare och cyklister på väg uppåt mot följande etappmål. Vi hade gjort en plan som skulle innebära att vi troligen skulle klara av att fullfölja en ganska tuff stigning uppåt och framför allt en ordentlig, flere timmars brant nerförsbacke. Den senare tröttar benen väldigt mycket. Dessutom var vi nu utrustade med en ”Rolser”, en köpkärra på fyra hjul som vi inhandlade igår och packade med Simons ryggsäck. Stefan var extra duktig idag med en ryggsäck på ryggen och en i kärran som han drog efter sig.
Helene

Ödelagda hus, ruiner, stenmurar och tak som rasat in. En taverna och några härbärgen. En åsna och någon vildhund. Byn Foncebadon. Jag har läst om att det just här kan vara bra att ha en stav för att hålla hundarna på avstånd. Kändes lite som att leva i en Vilda Västern-kuliss. Byn kan nog inte leva av något annat än de pilgrimer som passerar.

Foncebadon

Byåsnan

Ett av härbärgena i Foncebadon

Cruz de Ferro är El Caminons högsta punkt. På över 1500 m. På bilder jag har sett har jag föreställt mig en enorm stenhög med ett stort, mäktigt kors i mitten. I verkligheten är det rätt litet. Stenhögen likaså. Men det var ändå en upplevelse. Framför allt fick man njuta av storslagen natur, Leonbergen. Jag hade glömt att ta med min sten från skrivbordslådan därhemma, men en kanyl och en tom medicinask fick tillsammans med en lokal stenklump symbolisera mödorna.

På väg upp mot El Caminos högsta punkt

Cruz de Ferro

På vägen uppe i bergen mötte vi 4 pilgrimer till häst, de första vi sett (med säkerhet). Det är mycket ovanligare att folk rider Caminon nuförtiden, cyklarna har tagit över totalt. En uppgift som också en tysk kvinna vi talade med i Manzarife kunde bekräfta. Hon hade mött många ryttare då hon vandrade första gången för 10 år sedan.
Kvällen och natten tillbringas i ett parroquialt härbärge i Actebo, en liten by som påminner om en liten bergsby i Alperna. I morgon går vi vidare mot Ponferrada. Där skall vi söka upp den sista Santiveri-hälsokostaffären för att handla för de sista etapperna. Ja, och så postkontoret förstås.
Simon

Leonbergen

Souvenirer längs med vägen

Frihet på bergssluttningen

Brant sluttning ner mot byn Acebo

Sitter i synagogträdgården i Astorga. Vinden fläktar häruppe vid den gamla stadsmuren. Här i närheten finns lämningar efter ett romerskt bad och hus samt kloaker. Hit kom Franciskus av Assisi på sin pilgrimsvandring till Santiago år 1212. Därför uppkallades den närbelägna kyrkan och torget efter honom.

Vår vistelse här i Astorga blev litet längre än beräknat. Simon behöver en paus i vandringen på grund av sin arm och därför tar vi det lugnt här. Bussen till Foncebadon går inte alla dagar så därför blir det taxi i morgon, en sträcka på drygt 25 km. Vi såg oss tvungna att köpa en kärra att dra Simons ryggsäck i, eftersom han för armens skull inte kan bära nånting. Det enda vi kunde hitta var en shoppingkärra som säkert inte har de bästa tänkbara hjulsystem för steniga bergsvägar, men det fanns inte så många alternativ, så vi gör ett försök. På stadens trottoarer fungerar den i alla fall helt ok.

Rosor i trädgården

Franciskussällskapets i Finland ordförande framför Franciskuskyrkan i Astorga

Plaza Mayor i det gamla romerska Asturia, dagens Astorga

Idag blev det en vilodag pga den uppsvällda armbågen. Jag mådde inte så bra under natten och fick antagligen feber och armen hettade. Vi tog oss därför på morgonen med Tio Pepes hospitalera, via Villadangos, till läkare i Astorga. Lika förvånade var läkarna där över att jag alls vandrar, men de konstaterade att jag nog hade en inflammation i armen och borde få en kortisoninjektion. Så jag kavlade snällt upp ärmen, men blev snabbt hindrad. ”No, culo, culo!” svarade läkaren rappt. Så det smärtade något infernaliskt och jag hade svårt att gå några timmar.

Vi har kunnat vända problemen vi ställts inför till något positivt. Uppehållen och vilan, som också bör vara en del av upplevelsen, har visat sig vara en möjlighet att ta in intryck av vackra saker såsom fönstermålningar och fina kyrkvalv, på ett lugnt och kravlöst sätt.

Vi hade ganska lång tid under dagens lopp att upptäcka Astorga, en stad på 12.000 personer. Staden domineras av den mäktiga katedralen, invid vilken också Museo de Catedral är inrättat i den gamla katedralskolan. Precis bredvid katedralen ligger Palacio Episcopal. Biskopspalatset brann ner i slutet av 1800-talet och den dåvarande biskopen beslöt tillkalla Antoni Gaudi för att rita det nya residenset. Huset är både ut- och invändigt en fantastiskt vacker skapelse. Det var säkert fint för biskopen i Astorga att få bo i huset med mäktiga valv och sagolika glasmålningar. Men sedan 1963 är Caminomuseet (Museo de los Caminos) inrymt i huset, och det betyder förstås att många fler får njuta av det magnifika slottet.

Biskopspalatset ritat av Antoni Gaudi

En specialitet för staden är chokladtillverkningen. I staden finns ett chokladmuseum som dokumenterat sötsaksindustrin i regionen. Astorga kallas följdriktigt La Ciudad de Chocolate. Vi köpte några bombons både med och utan socker, vit och brun choklad. Men det fanns choklad i alla tänkbara färger i de små specialaffärerna som säljer Astorga-choklad.

Detaljer från katedralen i Astorga

Chocolat

Slutligen tänkte vi efter så här lång tid på resa, reflektera litet över kulturella skillnader mellan Finland och Spanien. Här:

Pratsamhet och högljuddhet
Det spanska folket hablar väldigt mycket och det hörs långt. Vi nordbor, särskilt finländare, är ju inte så vana med det. Ibland vet vi inte alls vem som har ordet i en konversation eftersom vi tycker att alla talar samtidigt. Men själva vet vi också nackdelarna med att höra till det tysta folket. Vi märker redan att vi ropar högre till varandra än förut, när vi rör oss på stan. Det ständiga sorlet är ibland ändå tröttande.

Barn och äldre
Familjen känns viktig i Spanien. Till veckoslutet, eller kanske bara till kvällspromenaden på torget, kläs barnen fina i klänningar eller snygga shorts och skjortor, men det hindrar dem inte att leka och spela boll, var de än rör sig. Familjerna äter tillsammans, och ofta är också de äldre generationerna med. På måndag morgon kunde vi märka att skolorna började på nytt efter lovet, för vi mötte ett stort antal barn, klädda i skoluniformer av olika slag. Angående måltidsgemenskapen har vi också kunnat märka att rörelsehindrade och rullstolsburna personer är med i samhället på ett synligare sätt än hos oss.

Språkokunnighet
Kom inte hit och tro att du kan tala ett annat språk än vårt! Så har det kännts ibland. En schweitzare, som bor här och förestår en outdoorbutik med pilgrimsprofil, förklarade, att spanjorerna är något av conquistadorer ännu. De har varit ett härskarfolk, och den identiteten är stark fortfarande. Det tar sig uttryck i språkfrågan, men en orsak kan vara helt praktisk. Man dubbar alla program och filmer i TV så den vägen lär man sig inte heller.

Siestan
I den värme vi har upplevt här, förstår vi utmärkt att det är skönt med siesta! Tänk att allt mer eller mindre stannar av för flere timmar under den varmaste tiden på eftermiddagen. Det som vi inte förstår är varför det sällan finns information om när siestan infaller och när t.ex. butiken eller turistbyrån öppnar igen. Det kan vara fyra timmar senare, men det står inte nödvändigtvis någonstans. Vi har ändå nog ibland kännt oss galna när vi jobbat på så svetten lackat, när de felsta spanjorer drar sig tillbaka till luftkonditionerade rum.

Vänlighet
Mycket vänliga hälsningar har vi ju mött under vandringen. Man talar ju mera överlag, också med främmande mänskor. Temperamentsfulla utbrott kan man lätt komma att bevittna, för känslorna är
mera på ytan här, än hemma.

Simon, Helene och Stefan

En av de bättre pilgrimsmenyerna hittills, i Astorga

Borde jag ännu skicka något från packningen vidare med posten?

Spanjorerna vill ha slut på nedskärningarna. Redan en politisk rörelse…

Kvällen i benediktinernunnornas albergue avslutades med gemensamt completorium i klosterkyrkan. Där var ett tjugotal nunnor, och vi följde med i agendan så gott det gick. Det blev natt och vi upplevde vår andra åsknatt, denna gång smällde det bara några gånger och sen var det förbi. På morgonen startade vi vår vandring ut ur Leon. Efter en välbehövlig frukost i närheten av Isidor-katedralen vandrade vi Caminoleden åtskilliga kilometer genom förstäder och industriområden och gick längs den stora trafikleden som leder mot Santiago. Dagen blev snabbt varm och vi fick ta åtskilliga pauser förrän vi kommit ut ur staden. Vi valde att ta en alternativ vandringsled som går längre bort från trafikleden istället för att vandra precis vid sidan av den livliga trafiken. Vi hade tänkt vandra 22 km, men de ständiga uppförsbackarna fick oss att ändra planer och de sista fyra kilometrarna orkade vi inte vandra, utan fick ty oss till bilskjuts. Vi har vandrat över torra landskap som påminner om det öländska alvaret. Jorden var alldeles saffransgul och man hade tydligen gett upp med att försöka odla den. På vägen såg vi polisbilen åka förbi några gånger – än i den ena, än i den andra riktningen. Det visade sig att de antagligen letade efter en vilsegången pilgrimsflicka, för efter en stund hade de henne med sig i bilen och släppte av henne på pilgrimsleden ett stycke efter oss. Nu har vi anlänt till alberguet Tio Pepe i byn Villa de Mazarife, har ätit och under måltiden diskuterat med en tysk kvinna som vandrar för andra gången. Senast hon vandrade var för tio år sedan. På frågan huruvida hon har planer på att vandra en tredje gång, svarade hon att två gånger räcker, men att upplevelsen att göra vandringen alltid är viktig.

Pilgrimsmeditation

Mannen med grisen i koppel

Det finns många pilgrimskonstverk längs med vägen

Skogsbränderna har härjat på i Spanien

Känslan av afrikansk stäppmark

Vaknade till en ny dag, nu i Leon. Riklig frukost på hotellet. Sen ut på stan med ryggsäckarna på ryggen igen. Vi var litet obeslutsamma vad vi skulle göra. Simons telefon borta, kanske på en toalett i en restaurang i Burgos vars namn vi inte vet…En svullnad på Simons arm oroade och vi beslöt att den måste kollas av läkare…Efter krismöte på torget tog vi oss till sjukhuset som har öppet dygnet runt också på söndag. Simon berättar säkert mera själv om det besöket.
Sen var det viktigt att få plats på alberguet, och vi hade planerat söka oss till ett albergue som upprätthålls av benediktinernunnor, ett albergue som är känt för sin lugna och fridsamma atmosfär. Vi fick platser där, och det var första gången vi fick besked om att det finns skilda rum för män och kvinnor. Nå, det visade sig vara litet si som så med den principen, för jag blev visad till ett rum där Stefan och Simon hade fått platser i den andra ändan av rummet. Mitt i rummet hade man placerat några pappbitar som provisorisk vägg…Det är bara att anpassa sig till alla system. Damernas WC är ett par våningar ner och man måste gå ut på gården för att komma dit. Men det blir säkert bra, och vi är på väg till aftonbönen som hålls varje kväll kl 21.30. I morgon har vi planerat fortsätta till fots.
Helene

Antoni Gaudis hus från 1892-93

Det sägs ju att man skall ta med endast det man absolut behöver. Därför blev jag glad idag när jag fick användning för mitt EHIC-kort (European Health Insurance Card). Hälsocentralen var ganska enkel, med några rum, en skötare och två läkare, men jag tänkte ändå att det säkert går bra och att läkare kan konversera på engelska. Men det kom ett nekande svar på min ?Habla usted ingles?-fråga. Så det var bara att förklara på spansk-italiensk-engelska kryddat med kroppsspråk att den ena armbågen blivit dubbelt större än den andra och om det månne var helt normalt. Hon trodde dock inte på inflammation utan att jag blivit biten av någon / något. När jag för säkerhets skull visade min lista på mediciner vid hennes fråga om möjliga allergier, brast hon ut i ett ”Madre mia!” Det är tydligen inte många som gör Caminon i min kondition…
Simon

Man skulle tro att man hamnat i Disneyland

Pulchra Leonina

1500 m2 glasmålningar

Dagens stora upplevelse var besöket i katedralen i Leon. En fantastisk gotisk skapelse från 1200-talet. Kyrkan som helhet är 90 m lång och 30 m hög. Mörkt helhetsintryck, men glasmålningarna på alla fönster runt om katedralen i sidoskepp och absid med fantastiska rosettfönster gav det speciella intrycket. Det finns en teologisk grundtanke i planeringen av motiv, beroende på i vilket väderstreck glasmålningarna är placerade. Pulchra Leonina som katedralen kallas, skiljer sig från de flesta spanska kyrkor i fråga om ljusets användning. När de flesta spanska iglesior utestänger ljuset, inbjuder Leons katedral ljuset att strömma in i kyrkan. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt över det.
Stefan

Vi hade planerat att åka från Burgos till Leon med en buss som startade kl. 11.30. När vi kom till biljettluckan på Estacion de Autobuses fick vi veta att bussen var fullbokad och nästa buss avgår kl. 17.25. Vi hade inte mycket att välja mellan. Vi köpte biljetter till eftermiddagsbussen och extra tid att tillbringa i Burgos. Simon och jag vandrade en halvtimmes väg ut ur centrum till Real Monasterio de Las Huelgas, som är ett fungerande kloster med ett trettiotal nunnor. Klostret är mest känt för sin koppling till den världsliga överheten. Det var nämligen kungen av Kastilien, Alfons VIII och hans drottning Eleanor av England som beslöt om byggandet av klostret i slutet av 1100-talet. Även om hovet var fromt med namnet Santa Maria la Real, kunde man inte undgå att se hur den världsliga makten fått prägla byggnader och inventarier. Jag kunde inte låta bli att fråga guiden var den kända kodexen med namnet Codex Las Huelgas är placerad och hon kunde meddela att den fanns i nunnornas bibliotek men att man måste få tillstånd från Madrid för att komma åt att läsa den. Fastän handskriften finns i ett nunnekloster får kvinnliga forskare inte tillstånd att läsa den. Dessa får nöja sig med faximilieutgåvor av dyrgripen
Stefan

Klostret De Las Huelgas

Vi har alltså räknat ut att vår tid inte räcker till att gå hela vägen. Det är kanske inte överraskande, men mycket har varit svårt att besluta på förhand. Mecetan, som ligger mellan Burgos och Leon anses vara tung, inte på grund av höga backar, utan tvärtom på grund av sina monotona slätter som tar musten ur vandrare som dag efter dag stretar fram i det öppna landskapet, i värsta fall i hett solsken. Många gör alltså som vi och tar bussen mellan dessa stora städer. Det kändes konstigt först, litet som att tappa takten. Men vi måste anpassa oss efter tiden vi har, och krafterna också. Vi kom till Leon halv åtta på kvällen och visste inte var vi skulle övernatta. Det var ganska sen tidpunkt att gå till ett albergue i en storstad, vi antog att det var ont om platser, så vi beslöt att försöka hitta ett enkelt hostell. Men det blev inte lätt. Efter några besök vid receptioner i hotell och hostell, tog vi till datorn och sökte något hotell som skulle ha ett ledigt rum. Vi fick sedan de två sista i ett enkelt hotell i stan. Det var redan sent när vi sedan gick och åt litet kinesisk mat i en närbelägen restaurang.
Helene

Pilgrimsbussen från Burgos till Leon

Ingen i dethär landet kan engelska. Det gör inget när man frågar efter riktningsdirektiv på gatan eller läser menyn på restaurangen. Men när man tappar sin telefon någonstans och försöker svamla om hittegods, förra veckans eller denna veckas fredag, m.m. så är det inte lika roligt att få höra: No, espagnol, por favor. Och egentligen gör det inte så mycket om själva telefonen försvunnit, det är snarast alla femhundra nummer, sms och kalenderdatun som pärtar. Nåja, jag skall ännu ringa lite och kolla runt…
Simon

El Cid -Burgos stora hjälte

Meteorologistation utanför hotellet

Vy över staden Burgos

Första riktiga fläkten av sydeuropeiskt storstadsliv sedan Barcelona. Visst var Pamplona en stor stad, men ändå inte på samma sätt som Burgos. Unga och gamla spenderade hela kvällen på plazorna och gränderna i staden och restauranglivet blomstrade. Rullstolarna var framrullade för fest och människor var glada. På härbärget vid katedralen träffade vi några av de unga tyskarna och amerikanen John som vi sett tidigare i Logrono. Han har också fått epitetet ”mannen som aldrig stannar”, eftersom han går på från början till slut endast med korta stopp för vatten och fotografering. 17 kg inklusive fotoutrustning bär han med sig. Vi talade också med några äldre kvinnor från New York som skulle starta i Burgos idag. Vi och John utbytte tankar, erfarenheter och goda råd med dem och önskade dem Buen Camino! som sig bör. Det kändes konstigt länge sedan vi startade i Roncesvalles.

Idag har vi haft mellandag för att se på och turista i Burgos. Efter ett rikligt morgonmål på en ännu helt tyst gränd invid katedralen, uppsökte vi correos igen för att se över våra paket. De fick åka iväg till Ponferrada. Sedan installerade vi oss på ett hostel eftersom alberguena endast är till för sjuklingar om man stannar mer än en natt.

Den mesta tiden av dagen gick åt till besöket av katedralen i Burgos. En magnifik gotisk byggnad som är ett av de allra största kyrkliga centra i Spanien. När man ser tornen inser man direkt varifrån Antoni Gaudi har fått sin inspiration till Sagrada Familia. Kyrkan har 21 kapell från olika århundraden, alla olika med olika arkitektonisk och konstnärlig prägel. Synd att kyrkan närmast fungerar som ett museum och inte en levande kyrka. Det kändes riktigt som att vara turist, men pilgrimen har litet av en kulturell turist inom sig.
Simon

Katedralen i Burgos

Bilder från katedralen

Nu kommer vi ändå från mässan som hölls i ett av kapellen i katedralen. Inte endast museum alltså. Vi har hunnit upptäcka en del av centrum och förundras över livet här. Staden är allas, torget fylls av lekande barn, av barnvagnar, av finklädda och vardagsklädda, av gamla tanter och farbröder och alla umgås med varandra i livligt samspråk. Senaste natt upplevde vi också något av nackdelarna av detta livliga temperament. Ett gäng pilgrimer som vi delade rum med kunde inte sluta umgås och prata till långt efter midnatt, vilket är helt mot alla regler i samtliga alberguen. Dessutom mycket ovanligt. Oftast är alla måna om att tystnaden respekteras. Vi blev något irriterade, men det är svårt att säga något om man inte talar de andras språk. Å andra sidan var det mera synd om dem som skulle vandra i dag. Vi har ju bara vilat, så det gick bra trots en dålig natt.
Utom katedralbesöket hann vi klättra upp till Castillo, kastellet, en gammal ruin som finns högt uppe på en höjd med utsikt över staden.
Helene

Trötta pilgrimer som rastar

För ett par dagar sen under ett tungt vandringspass när blicken var sänkt mot marken, iakttog jag en massa myror i den fina sanden på vandringsleden. En oavbruten ström av tusentals kryp på en lång vandringssträcka. Tanken gick vidare och jag tänkte på alla de myror jag sett under tidigare vandringsdagar. Men inte bara myror, utan ett vimmel av liv, både flora och fauna. Tusentals växter och djur i gemensamt liv. Tanken fortsatte sin flykt och jag såg hela vår gröna och blåa jord i rymdperspektiv och allt levande var liksom ett vaddtäcke som skyddade den ömtåliga jordskorpan. Biosfären blev ett levande begrepp och jag upplevde människans plats i det stora sammanhang som jordens sammantagna liv innebär. Pilgrimen blir liten men samtidigt stor i sin möjlighet att reflektera över sin egen plats i det stora sammanhanget.
Den mässa vi deltog i i kväll i Burgoskatedralen var enkel och odramatisk. Det gick bra att följa med eftersom mässan till sin struktur är identisk med vår egen finländska lutherska mässa. Också ikväll infann sig samma känsla som tidigare gånger vi deltagit i lokala mässor. Vi är så nära varandra som kristna men ändå så långt från varandra! Mässan som är enhetens sakrament blir ändå det som hindrar oss lutheraner att delta i kommunionen. Även om jag förstår skillnaderna rent historiskt, gör det ändå ont att erfara gränserna.
Stefan

Alfonso X utanför sitt slott, castillo

Burgos. Francos högsäte fram till 1938, idag en storstad med ca 200.000 invånare. Vår rastplats för några dagar framöver. Imorgon skall vi söka upp posten för att checka med våra poste restante-paket. För tillfället sitter vi vid torget och uppdaterar resejournalen. Den ståtliga katedralen och något stadsmuseum blir sevärdheterna imorgon, liksom naturkostaffären. Hoppas på att förråden i ryggsäcken kan fyllas.

Dagen började med vandring i liknande landskap som igår. Skördade ljusgula fält så långt ögat kunde nå. Vi åt en enkel frukost på torget nära härbärget, och gick sedan iväg. På vägen kom en av de många fritt springande hundarna och hoppade upp på mig, men den lämnade mig nog ifred när jag fortsatte min vandring. Vi har sett många lösa hundar och katter som stryker runt i byarna och städerna, ofta uppenbart vilda och hungriga. Inte hotfulla eller ilskna, men litet fräckt tiggande. Dagens vandring fortsatte i närheten av den stora motortrafikleden med massor av långtradare som kör mellan Pamplona och Burgos och kanske vidare mot Santiago. På vägen såg vi märkliga eremitboningar uppe på ett brant berg, Ermita de la Virgen de la Pena som betyder ungefär Vår Fru av klippan. I en liten by där vi rastade vid den stängda baren kom en fransk pilgrim fram till oss och frågade efter vägen till Belorado. Han berättade att han var en pilgrim på returresa, och gick alltså längs leden i motsatt riktning. Därför hittade han inte skylten som visade var leden fanns. De gula pilarna eller skyltarna med snäckan syns ofta endast från ett håll.
Det var varmt att gå idag, men vi hann i alla fall till Villafranca i tid för att ta bussen vid tvåtiden till Burgos. Nu bor vi invid den ståtliga katedralen i Burgos i ett stort härbärge. Vi har vårt rum i sjätte våningen och det finns hissar i det nyrenoverade huset där fasaden är från 1500-talet. Vi hoppas kunna bo där två nätter för vi behöver morgondagen för vila och uträttande av ärenden.

Morgondis utanför Belorado

”Där kommer tre vandringsmän på vägen”

Solrosor på fälten

Katedralen i Burgos

När vi lämnade Granon märkte vi plötsligt skottlossning ute på fälten och insåg att vi var omringade av jägare som var ute med sina jakthundar. Ingen fara naturligtvis, men ändå. Det verkar som om jaktsäsongen just börjat. På de ensliga vägarna mötte vi några gånger polisbilar som antagligen övervakade att skjutningarna gick rätt till.

Härbärget i Granon var beläget i kyrktornet

Idag lämnade vi vindistriktet Rioja bakom oss och gick in i spannmålsprovinsen Castilla y Leon. Ibland genade vi precis som de övriga pilgrimerna över sädesfälten, ibland höll vi oss till leden. Byarna ligger tätt efter varandra, alla med sin lilla kyrka och plaza i centrum. Vissa byar har bara en vattenpost vid torget, andra kan erbjuda morgonmål och -kaffe. Men överallt finns det mängder av övergivna hus, fallfärdiga ruckel och renoveringsobjekt som vittnar om det ekonomiska läget i landet. Därför blir man extra glad när man ser någon reparera sitt hus, lägga nytt tak eller motsvarande. Det man också frågat sig flera gånger under vägen är: Vad lever dessa människor av? Man ser bara några äldre som pratar med varandra i byarna, inget annat liv eller någon verksamhet.

När vi gått genom Castildelgado, Villoria de la Rioja, Villamayor del Rio, kom vi slutligen fram till Belorado, staden med Spaniens äldsta marknad. De gamla judiska kvarteren i staden är berömda. Vi bodde på härbärget ”Cuatro Cantones” där vi träffade på resans första finländare, Marja-Leena från S:t Michel. Vi delade rum och pilgrimsmåltid med henne. Annorlunda att tala finska. Hon räknar med att vara ungefär samtidigt som vi i Santiago. Vi får se. Hon hade bokat hotellrum för en natt redan, och det borde kanske vi göra också.

Castilla y Leon är fältens landskap

Hälsningar från kyrktornet! Det enda härbärget jag hade hört om på förhand och som vi faktiskt härom dagen också blev rekommenderade var församlingshärbärget i Granon. Och nu är vi här. Vi har just ätit gemensam kvällsmåltid gjord med hjälp av tidigare donativos. Vi sover på tunna lädermadrasser på golvet och utrymmena är enkla och renoverade av byns folk genom talkoarbete. Väldigt speciellt även om komforten inte är den bästa hittills. Tornet rymmer ca 40 personer.

Dagens vandring gick från Azofra till Ciruena och Santo Domingo de La Calzada och vidare till Granon. Santo Domingo var en riktig turistfälla med sina medeltida gränder, barer, restauranger och shoppar. Och katedralen med inträde förstås. Kyrkan där tuppen och hönan hör hemma. Mer om den historien nedan.

Stora fält och slingriga vägar

En annan historia som följt oss de senaste dagarna, och också förknippas med Roncesvalles och Navarra, är Rolandssagan. Eller Roldan som han kallas här i Spanien. Roland var Karl den Stores goda vän och förnämsta paladin. Karl den Store hade lämnat kvar en trupp under ledning av Roland. Denna trupp blev anfallen av saracener / morer och ett blodigt slag uppstod vid Roncesvalles där Roland dör. Han försöker innan han dör krossa sitt svärd Durandal för att inte det skall falla i fiendehänder. Han blåser slutligen i ett elfenbenshorn (oliphant) för att varna kejsar Karl som ändå inte hinner fram i tid. På Poyo de Roldan lär han ha stridit mot jätten (eller den saracenska paladinen) Ferragut. Så han har följt med oss under vandringen.
Simon

Santo Domingo de La Calzada hör till de mest legendomsusade orterna på Caminon. Den medeltida legenden berättar om ett tyskt pilgrimspar som tillsammans med sin son var på väg till Santiago. I Santo Domingo tog de in på ett härbärge och hospitalerons dotter blev förtjust i sonen i familjen. Eftersom han inte visade något intresse för henne, ville hon hämnas genom att placera en silvertallrik i pojkens ryggsäck. Han blev anklagad för stöld och dömd till hängning. Bedrövade fortsatte paret utan sin son till Santiago. På hemvägen kom de via Santo Domingo och märkte till sin förvåning att sonen ännu levde i galgen. Snabbt gick de till domaren som just höll på att inta sin middag. De bad om att få sonen nedtagen från galgen men domaren kommenterade skrattande: ”Er son är lika död som tuppen och hönan här på min tallrik.” Knappt hade han sagt det förrän fjäderfäna flaxande flög upp från tallriken. Naturligtvis med den följd att domaren återförenade sonen med sina föräldrar.

Legenden lever vidare i Santo Domingos kyrka genom att en tupp och en höna år ut och år in föds upp i en bur i kyrkan. Tidigare var buren belägen på golvnivå med den följd att pilgrimer ryckte fjädrar av de stackars fåglarna. De har nu lugn och ro i en bur som numera är belägen högt uppe på en vägg i sidoskeppet.

Kyrkans sevärdhet nr. 1

Staden har fått sitt namn av den helige Domingo, eremiten som ägnade hela sitt liv åt att bygga vägar och broar i trakten för att underlätta pilgrimernas vandring. Idag syns inte mycket av hans byggnadsverksamhet. Pilgrimsleden följer de stora riksvägarna, som påminner om andra tider och behov.
Stefan

Det dukades till gemensam måltid i kyrktornet i Granon

Legenderna kan vara rätt så våldsamma ibland…Kvällen och natten i härbärget var speciella. Vi åt gemensam måltid med många andra pilgrimer efter att folk hade försökt tvätta sina kläder i tvättrummet på kyrkvinden. Kläderna vajade på tork i draget på vinden. Vi höll en gemensam pilgrimsandakt på läktaren i kyrkan just före sängdags. Det var stämningsfullt och internationellt. Som avslutning på andakten fördes ett levande ljus runt från pilgrim till pilgrim och man fick säga högt något som var viktigt för en under Caminon till Santiago. När det blev min tur sjöng jag sången ” I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt, Han har öppnat för mig en väg, och bytt min ängslan i jubelsång, och bytt min ängslan i jubelsång.” sen stämde Simon i och sen Stefan. Så vi sjöng i tre stämmor. Det visade sig att Simon hade tänkt sjunga samma sång och funderat på hur han skulle signalera det åt oss. Ibland är det bra med sångens ord som säger det man vill få sagt.
Helene

En pilgrim i Santo Domingo