Kvällen i benediktinernunnornas albergue avslutades med gemensamt completorium i klosterkyrkan. Där var ett tjugotal nunnor, och vi följde med i agendan så gott det gick. Det blev natt och vi upplevde vår andra åsknatt, denna gång smällde det bara några gånger och sen var det förbi. På morgonen startade vi vår vandring ut ur Leon. Efter en välbehövlig frukost i närheten av Isidor-katedralen vandrade vi Caminoleden åtskilliga kilometer genom förstäder och industriområden och gick längs den stora trafikleden som leder mot Santiago. Dagen blev snabbt varm och vi fick ta åtskilliga pauser förrän vi kommit ut ur staden. Vi valde att ta en alternativ vandringsled som går längre bort från trafikleden istället för att vandra precis vid sidan av den livliga trafiken. Vi hade tänkt vandra 22 km, men de ständiga uppförsbackarna fick oss att ändra planer och de sista fyra kilometrarna orkade vi inte vandra, utan fick ty oss till bilskjuts. Vi har vandrat över torra landskap som påminner om det öländska alvaret. Jorden var alldeles saffransgul och man hade tydligen gett upp med att försöka odla den. På vägen såg vi polisbilen åka förbi några gånger – än i den ena, än i den andra riktningen. Det visade sig att de antagligen letade efter en vilsegången pilgrimsflicka, för efter en stund hade de henne med sig i bilen och släppte av henne på pilgrimsleden ett stycke efter oss. Nu har vi anlänt till alberguet Tio Pepe i byn Villa de Mazarife, har ätit och under måltiden diskuterat med en tysk kvinna som vandrar för andra gången. Senast hon vandrade var för tio år sedan. På frågan huruvida hon har planer på att vandra en tredje gång, svarade hon att två gånger räcker, men att upplevelsen att göra vandringen alltid är viktig.

Pilgrimsmeditation

Mannen med grisen i koppel

Det finns många pilgrimskonstverk längs med vägen

Skogsbränderna har härjat på i Spanien

Känslan av afrikansk stäppmark