Pantano de La Grajera

Vi har gärna stannat i s.k. parroquial-härbärgen då vi har haft möjlighet. Därför sökte vi upp ett litet 15 personers albergue i anslutning till Santiago Real-kyrkan. Det visade sig sen att vi var först på plats, men att de övriga ställena i stan blev fullbokade så det blev smockfullt också i församlingssalarna. Det blev en speciell upplevelse. Efter mässan som firades i kyrkan samlades alla för gemensamt kvällsmål. En måltid som församlingen kunde stå för med hjälp av tidigare donationer av pilgrimer som sovit där. Prästen sprang omkring och serverade och såg till att alla fick något att äta. De donationer vi sedan gav betydde mat för nästa dag. Efter måltiden ordnades en liten kort pilgrimsbön med efterföljande stämpling av pass i kyrkans sakristia. Till kyrkan gick vi genom en hemlig gång. Åtminstone i Burgos skall vi bo på ett liknande ställe. Gemenskapen pilgrimer och värdar emellan var mycket varm och hjärtlig.
Simon

Kvällen var speciell och vi fick ännu lägga förbönsämnen i en liten låda. Följande dag vid mässan kl 15 skulle församlingen be för det vi bett om förbön för. I kvällsmässorna har pilgrimerna fått gå fram till altaret för gemensam förbön, oftast på spanska, men ibland med översättning på ett kort vi fått.
Natten i härbärget stördes litet av festande mänskor ute på gatan. Vi bodde så centralt och det var lördagnatt, så man vaknade emellanåt av oljudet.
Helene

Vi begav oss iväg vid halv åttatiden genom Logronos förstäder, som var tysta och stilla på söndagsmorgonen. Ibland följer motorvägens sträckning ganska långt den gamla pilgrimsleden. En ganska lustig kontrast till den långsamma vandringen är att se tunga lastbilar med släp streta upp för motorvägens motlut samtidigt som de snabba personbilarna pilar förbi. Där vandringsleden gick parallellt precis förbi motorvägen fanns ett åtskiljande staket på flera kilometer. Staketet var fullbelagt med tusentals kors, som tillverkats av pilgrimer med hjälp av material som hittats i stunden.

Tusentals kors inflätade i staketet

Vandringsleden gick för det mesta längs vinodlingar och vingårdar. En bit utanför Logrono gick vi förbi en gravgård med en vacker 1100-tals romansk port. Alla dessa gamla minnesmärken påminner en nutida vandrare om gångna generationers mödor och önskan att smycka vardagen med sköna byggnader och föremål. Eftermiddagen blev tung på grund av det intensiva solskenet och de sista sex kilometrarna, under vilka ingen skugga stod att finna.
Stefan