Vi tog taxi från Astorga till Foncebadon på morgonen. Vi ville uppleva Cruz de Ferro, järnkorset där många pilgrimer lämnar ifrån sig någon börda de burit med sig hela vägen. I starten var vi med om något oväntat. Vi hade knappt satt oss i bilen när chauffören blev uppringd av centralen och han förklarade snabbt någonting obegripligt för oss. Efter en snabb färd några kvarter framåt stannnade han och sprang iväg till något som liknade ett sjukhus. Efter en liten stund kom han tillbaka med en kylväska, satte gasen i botten medan han höll kylväskan under armen, och så stannade han vid samma sjukhus som vi besökte för någon dag sedan. Simon hade uppfattat att damen som gav meddelandet hade nämnt någonting om dialys. Vi vet inte vad som hände riktigt, men det var märkligt…

Sedan åkte vi ut från staden Astorga, och följde hela tiden pilgrimsleden. Under de 25 km vi åkte bil hann vi se många vandrare och cyklister på väg uppåt mot följande etappmål. Vi hade gjort en plan som skulle innebära att vi troligen skulle klara av att fullfölja en ganska tuff stigning uppåt och framför allt en ordentlig, flere timmars brant nerförsbacke. Den senare tröttar benen väldigt mycket. Dessutom var vi nu utrustade med en ”Rolser”, en köpkärra på fyra hjul som vi inhandlade igår och packade med Simons ryggsäck. Stefan var extra duktig idag med en ryggsäck på ryggen och en i kärran som han drog efter sig.
Helene

Ödelagda hus, ruiner, stenmurar och tak som rasat in. En taverna och några härbärgen. En åsna och någon vildhund. Byn Foncebadon. Jag har läst om att det just här kan vara bra att ha en stav för att hålla hundarna på avstånd. Kändes lite som att leva i en Vilda Västern-kuliss. Byn kan nog inte leva av något annat än de pilgrimer som passerar.

Foncebadon

Byåsnan

Ett av härbärgena i Foncebadon

Cruz de Ferro är El Caminons högsta punkt. På över 1500 m. På bilder jag har sett har jag föreställt mig en enorm stenhög med ett stort, mäktigt kors i mitten. I verkligheten är det rätt litet. Stenhögen likaså. Men det var ändå en upplevelse. Framför allt fick man njuta av storslagen natur, Leonbergen. Jag hade glömt att ta med min sten från skrivbordslådan därhemma, men en kanyl och en tom medicinask fick tillsammans med en lokal stenklump symbolisera mödorna.

På väg upp mot El Caminos högsta punkt

Cruz de Ferro

På vägen uppe i bergen mötte vi 4 pilgrimer till häst, de första vi sett (med säkerhet). Det är mycket ovanligare att folk rider Caminon nuförtiden, cyklarna har tagit över totalt. En uppgift som också en tysk kvinna vi talade med i Manzarife kunde bekräfta. Hon hade mött många ryttare då hon vandrade första gången för 10 år sedan.
Kvällen och natten tillbringas i ett parroquialt härbärge i Actebo, en liten by som påminner om en liten bergsby i Alperna. I morgon går vi vidare mot Ponferrada. Där skall vi söka upp den sista Santiveri-hälsokostaffären för att handla för de sista etapperna. Ja, och så postkontoret förstås.
Simon

Leonbergen

Souvenirer längs med vägen

Frihet på bergssluttningen

Brant sluttning ner mot byn Acebo