I den lilla byn hade vi bekvämt rum och fick tvätten fixad. Skönt. Vi var ju högt uppe i bergen, och fick börja vandringen neråt. Jag kände litet smärta i höften så det var inte helt lätt att gå även om temperaturen var sval. Vi följdes av ett mörkt moln som såg regnsjukt ut, medan vi vandrade mot vinfält och åkrar och ängar. Ett par gånger plockade vi fram regnkåporna, men det blev inte något riktigt regn, och den hårda vinden fick mantlarna att fladdra och prassla. Det var inte en svår rutt, snarare var terrängen ganska lik våra trakter vad gällde vägen och höjdskillnader, men det var märkligt att där inte fanns ett enda hus även om där fanns odlingar och fårhjordar.

Getter vid Getpasset utanför Los Arcos

Hela vägen fram till Los Arcos var som ett öde jordbruksområde. Den enda byggnad vi såg var ruinen av ett gammalt pilgrimshospital i sten. Under vägen började vi planera för de följande dagarna, och drog oss till minnes att senaste söndag var en besvärlig dag när det gällde möjligheterna att proviantera. Så vi stannade för lösningen att åka buss till Logrono lördagmorgon för att där köpa lämplig vägkost. I de små städerna och byarna har de inte alls glutenfritt bröd. Efter sju dagar på väg är kroppen ansträngd och vi behöver nu ta litet paus.
Helene

Vad betyder det att vandra El Camino? Jag tror kanske att spanjorer och utländska vandrare ser det på litet olika sätt. Är det mest utlänningarna som söker El Caminons pilgrimsdimension, den inre vandringen? Är El Caminon endast ett slags Noux eller Karhunkierros, eller Helsinki City Run för spanjorerna? Det är klart att motiven är olika, men påfallande många verkar vara ute för att motionera. Detta gäller inte minst terrängcyklisterna. Kanske Caminon är något mycket vardagligare för dem som bor här.

Varför ”gör” då folk sin Camino? Några vi har mött under vägen har berättat att de behöver tid att fundera över viktiga beslut i livet. Andra behöver stanna upp ett hektiskt arbetsliv och varva ner och ladda batterierna. För mig själv är dessutom känslan av frihet och bekymmerslöshet viktig. Att inte vara bunden vid kalender, datum, klocka, scheman utan ha möjlighet att improvisera dagsprogrammet. Santiago som slutmål är inte avgörande för mig, men det utvecklade systemet med härbärgen och infrastruktur möjliggör en sådan frihet.
Den inre vandringen då? Början har inneburit så mycket fysiskt tung vandring och nya intryck att den inre vandringen inte har varit i fokus, men det gäller att inte forcera och det är väl ännu för tidigt att uttala sig om frågan.
Simon

Alberguet Casa de la Abuela i Los Arcos

Det blev alltså en kortare dagsetapp till Los Arcos. Den lilla staden har fått sitt namn av de romanska bågar och valv som dominerar stadskyrkans ingång. Kyrkan är en Mariakyrka och torget utanför kyrkan heter följdaktlgen Mariaplatsen. Nu skall vi småningom inta ett kvällsmål. Efter det har vi planerat besöka pilgrimsmässan, som faktiskt hålls varje dag kl.20.
Stefan

Santa Maria-kyrkan i Los Arcos

Koret i Santa Maria