När vi nu är stilla här på sjukhuset i Lugo, drar vi oss till minnes en del av våra upplevelser under vandringsveckorna. På Simons initiativ skriver vi ner några beskrivningar av pilgrimens vardag. Vi har gett en del bilder av vardagen redan tidigare i det vi berättat, men mycket av det dagliga har blivit osagt.
Det vanligaste är att man övernattar på alberguen i stora sovsalar, men ibland kan det också vara mindre rum. Är det ett stort härbärge, som rymmer flere hundra pilgrimer, är härbärget oftast i flere våningar med många salar. Sängarna är oftast våningssängar, och vi har lärt oss uppskatta om avståndet mellan bäddarna är så stort att man kan sitta upprätt på den nedre sängen. I de flesta härbärgen lämnas vandringskängorna på särskilt anvisade platser vid ingången. Stavarna har ofta en egen korg. Vid ingången sitter en hospitalero/hospitalera som tar emot betalning, skriver in statistikuppgifter, passnummer och hemland, och ger stämpeln i credencialen. Avgiften varierar mellan 5 och 10 euro, medan församlingshärbärgen oftast har frivillig donativo.
Faciliteterna varierar mycket. I vissa härbärgen finns tvättmaskin och torktumlare, som man får använda mot en liten avgift. I andra härbärgen endast möjlighet till handtvätt. Tvätten kan alltid hängas ut på tork på gården, och det finns oftast sittplatser på bakgården eller i trädgården. Ett vanligt system är att man har två uppsättningar kläder med sig. Man duschar när man kommer till härbärget, byter kläder och tvättar upp de kläder man haft under dagens vandring. Förutom vandringskläder behövs ibland en fleece eller jacka, för svala morgnar eller kvällar. Ordet jacka är för övrigt härlett från jaquette, som kommer från det franska Saint Jacques, Sankt Jakob. Vandringsstavar finns av alla slag. Många är så kallade nordiska gångstavar, vilket de kallas också här, men det finns både hemlagade trästavar, stavar som hittats i skogen och souvenirvarianter från någon butik som kantat caminon.
Vandringstakt, starttidpunkt och etapplängd varierar förstås beroende på individen. Väckningen är oftast officiellt kl 6, men då har redan de tidigaste gett sig ut för att få vandra i den svala morgonen. Vi har inte kunnat gå i mörker, så det har oftast blivit start ungefär kl 8 efter morgonmål någonstans, ibland på härbärget, ibland på något cafe på stan eller i byn. Många sover med öronproppar för det snarkas förstås på alla håll och kanter, när alla är trötta efter vandringen. Själva har vi inte behövt öronproppar, men vi har nog haft med oss.
Under eftermiddagstimmarna blir solen het. Därför vill de flesta pilgrimer komma till härbärget redan vid tvåtiden när härbärgena öppnar. Eftermiddagarna tillbringas med att ta det lugnt, skriva dagbok, vila eller sova i sin säng, tvätta, eller titta på sevärdheter eller umgås med andra. Middag, cena, serveras först kl 7-9 på kvällen. Då är det vanligtvis Menu del Dia eller Menu del Peregrino som gäller. Det betyder förrätt, huvudrätt och efterrätt till ett fascilt pris. Församlingshärbärgena ordnar ofta en enkel gemensam måltid och håller kvällsbön. Däremot har vi upplevt morgonbön endast på ett ställe. Det skall vara mörkt i salen och tystnad efter kl 22.
Vägen ända från Roncesvalles har varit utmärkt med gula snäckor och pilar, meddelanden målade med gul färg på asfalten. På en del orter har snäckorna i trottoaren varit upphöjda och av metall. Vackra, men kanske svårare att upptäcka än de gula märkena. Det har inte varit något problem att hitta vägen.
Vägen är ofta kantad av gammaldags vägstolpar
De gula pilarna blir vänner