Pilgrimernas första anhalt i Santiago, pilgrimskontoret

Framme vid målet gjorde vi i morse liksom alla andra pilgrimer, vi gick till pilgrimskontoret och ställde oss i kön där. Vi räckte fram våra pilgrimspass med alla stämplar från härbärgen och andra ställen, men vi räknade med att någon compostela skulle vi inte få fastän vi har vandrat långt mer än de behövliga hundra km som förutsätts. Tyvärr måste man ha gått just de hundra sista för att få sitt intyg, sin compostela. Vi är ändå mycket tacksamma över att vi nu kommit fram och att Simon är i bättre skick. Det är viktigare än någonting annat! Vi fick ändå Santiagostämplar och datum antecknat i våra pilgrimspass, och i mässan kl 12, där de under förmiddagen registrerade pilgrimernas hemland nämndes, sades att finländska pilgrimer startat i Roncesvalles. Det var vi! Och det kändes skönt att finnas med bland de många nationaliteter som räknades upp.

Förmiddagen tillbringade vi sedan i katedralen. Vi besökte kryptan där S:t Jakobs silversarkofag uppbevaras. I altaruppsättningen finns en staty som föreställer Santiago, och en ständig ström av människor går upp för en trappa bakom altaruppsättningen, för att vidröra helgonstatyn. Hela altaret glimmar i guld och gnistrande stenar.
En timme före var kyrkan redan fullsatt av pilgrimer och andra mässbesökare, som väntade att mässan skulle börja. I katedralen finns mer än tusen sittplatser och många stod i gångarna. Försångare och sångledare i mässan var en nunna, och vi uppskattade mycket att det var mera sång och musik i den här mässan än i de tidigare vi har varit med om på andra orter. En organist spelade också. Trots att en stor skara präster tillsammans förrättade mässan, hade nunnan en rätt viktig roll som liturgisk sångare. De präster, som deltog i celebreringen av mässan, var från olika länder och de många stationer för utdelandet av brödet, gjorde kommunionen smidig trots det stora antalet nattvardsgäster. Höjdpunkten för oss som inte kunde delta i nattvarden, var svingandet av det stora rökelsekaret, botafumeiron, som avslutade mässan.

Rökelsekaret, botafumeiron, svingades med fart genom hela katedralen

Under eftermiddagen strövade vi på de smala gatorna i regnvädret, och besökte också utställningen i pilgrimsmuseet invid katedralen. Där fanns bl.a en imponerande miniatyr av katedralen.

Katedralen i överskådligt format

Santiago i miniatyr som det såg ut på 1200 – talet

En lång vandring är nu avslutad. Vi har mött många mänskor på vägen. Medvandrare, lokalbefolkning, mänskor som har hjälpt oss på olika sätt. Hundratals har önskat oss buen camino och vi har önskat dem detsamma. En del har bett oss be för dem när vi kommer fram. Själva har vi burit många kära med oss i våra tankar under vägen, och varit tacksamma över alla som kommit ihåg oss på olika sätt under den här speciella tiden på den urgamla pilgrimsvägen. Vi har verkligen upplevt att vi har behövt bli burna av böner under den här tiden, särskilt när det blev kritiskt med Simons hälsa. Tack till alla er som burit oss i förbön. Vi tackar framför allt Honom som vandrat med oss och som har gett oss kraft och mod också när det har varit svårt. Vi har många fina erfarenheter med oss när vi nu återvänder hem. Vi har kanske förändrats på vägen. Ännu vet vi inte hur och vad det betyder. Pilgrimsvandringen är framför allt en resa inåt. Och den resan fortsätter.
Vid en av portalerna till katedralen finns ovanför dörren en vinjett, formad som ett kors omgivet av en cirkel. I cirkeln finns kristusmonogrammet omgivet av de grekiska bokstäverna alfa och omega, som syftar på Jesus, som säger att han är begynnelsen och änden, a och o. Här finns bokstäverna i omvänd ordning. Först kommer omega,alfabetets sista bokstav – därefter alfa, begynnelsen. Pilgrimen har kommit fram till målet, omega, men sedan börjar alfa, det nya livet efter avslutad pilgrimsfärd. Pilgrimen ser framåt mot de förändringar som livet medför, stärkt av vandringens etapper och händelser. Vi hoppas att vi får uppleva förtröstan och kraft när vi nu fortsätter på pilgrimsfärden.

Katedralen i kvällssol