Vy över staden Burgos

Första riktiga fläkten av sydeuropeiskt storstadsliv sedan Barcelona. Visst var Pamplona en stor stad, men ändå inte på samma sätt som Burgos. Unga och gamla spenderade hela kvällen på plazorna och gränderna i staden och restauranglivet blomstrade. Rullstolarna var framrullade för fest och människor var glada. På härbärget vid katedralen träffade vi några av de unga tyskarna och amerikanen John som vi sett tidigare i Logrono. Han har också fått epitetet ”mannen som aldrig stannar”, eftersom han går på från början till slut endast med korta stopp för vatten och fotografering. 17 kg inklusive fotoutrustning bär han med sig. Vi talade också med några äldre kvinnor från New York som skulle starta i Burgos idag. Vi och John utbytte tankar, erfarenheter och goda råd med dem och önskade dem Buen Camino! som sig bör. Det kändes konstigt länge sedan vi startade i Roncesvalles.

Idag har vi haft mellandag för att se på och turista i Burgos. Efter ett rikligt morgonmål på en ännu helt tyst gränd invid katedralen, uppsökte vi correos igen för att se över våra paket. De fick åka iväg till Ponferrada. Sedan installerade vi oss på ett hostel eftersom alberguena endast är till för sjuklingar om man stannar mer än en natt.

Den mesta tiden av dagen gick åt till besöket av katedralen i Burgos. En magnifik gotisk byggnad som är ett av de allra största kyrkliga centra i Spanien. När man ser tornen inser man direkt varifrån Antoni Gaudi har fått sin inspiration till Sagrada Familia. Kyrkan har 21 kapell från olika århundraden, alla olika med olika arkitektonisk och konstnärlig prägel. Synd att kyrkan närmast fungerar som ett museum och inte en levande kyrka. Det kändes riktigt som att vara turist, men pilgrimen har litet av en kulturell turist inom sig.
Simon

Katedralen i Burgos

Bilder från katedralen

Nu kommer vi ändå från mässan som hölls i ett av kapellen i katedralen. Inte endast museum alltså. Vi har hunnit upptäcka en del av centrum och förundras över livet här. Staden är allas, torget fylls av lekande barn, av barnvagnar, av finklädda och vardagsklädda, av gamla tanter och farbröder och alla umgås med varandra i livligt samspråk. Senaste natt upplevde vi också något av nackdelarna av detta livliga temperament. Ett gäng pilgrimer som vi delade rum med kunde inte sluta umgås och prata till långt efter midnatt, vilket är helt mot alla regler i samtliga alberguen. Dessutom mycket ovanligt. Oftast är alla måna om att tystnaden respekteras. Vi blev något irriterade, men det är svårt att säga något om man inte talar de andras språk. Å andra sidan var det mera synd om dem som skulle vandra i dag. Vi har ju bara vilat, så det gick bra trots en dålig natt.
Utom katedralbesöket hann vi klättra upp till Castillo, kastellet, en gammal ruin som finns högt uppe på en höjd med utsikt över staden.
Helene

Trötta pilgrimer som rastar

För ett par dagar sen under ett tungt vandringspass när blicken var sänkt mot marken, iakttog jag en massa myror i den fina sanden på vandringsleden. En oavbruten ström av tusentals kryp på en lång vandringssträcka. Tanken gick vidare och jag tänkte på alla de myror jag sett under tidigare vandringsdagar. Men inte bara myror, utan ett vimmel av liv, både flora och fauna. Tusentals växter och djur i gemensamt liv. Tanken fortsatte sin flykt och jag såg hela vår gröna och blåa jord i rymdperspektiv och allt levande var liksom ett vaddtäcke som skyddade den ömtåliga jordskorpan. Biosfären blev ett levande begrepp och jag upplevde människans plats i det stora sammanhang som jordens sammantagna liv innebär. Pilgrimen blir liten men samtidigt stor i sin möjlighet att reflektera över sin egen plats i det stora sammanhanget.
Den mässa vi deltog i i kväll i Burgoskatedralen var enkel och odramatisk. Det gick bra att följa med eftersom mässan till sin struktur är identisk med vår egen finländska lutherska mässa. Också ikväll infann sig samma känsla som tidigare gånger vi deltagit i lokala mässor. Vi är så nära varandra som kristna men ändå så långt från varandra! Mässan som är enhetens sakrament blir ändå det som hindrar oss lutheraner att delta i kommunionen. Även om jag förstår skillnaderna rent historiskt, gör det ändå ont att erfara gränserna.
Stefan

Alfonso X utanför sitt slott, castillo