Vandringens mål var Villamayor de Monjardin. På bilden Castillo de San Esteban.

”To attain knowledge, add things every day.
To attain wisdom, remove things every day.”
Lao-tzu

Hur man än försöker så blir väskan för tung. I och för sig är jag ju tvungen att packa en hel del mediciner och extra mat som tar upp en del vikt, men ändå. Det är förvånansvärt svårt att resa med lätt bagage. Paradoxalt eller hur? Det borde ju vara lätt.

Därför valde vi att starta litet senare idag för att gå via posten, correos, i Estella. Där skickade vi iväg sammanlagt 5,5kg tavara per poste restante till Burgos, ca 150km fram. Behöver vi inte då heller sakerna så skickar vi dem vidare tills de hamnar i Santiago. Det blir ändå billigare än att skicka till Finland.

På posten i Estella

Dagens vandring var lätt. Främst pga vinden som fläktade skönt. Och vi var inte uppe i temperaturer på över 30 grader. Vandringen sträckte sig över Ayegui, Irache och Azqueta för att sluta i Villamayor de Monjardin, på ett litet värdshus Casa Rural i en liten bergsby. Precis innan den fina kyrkan Iglesia San Andres från 1100-talet skulle låsas, slank vi in och stämde in med Laudate omnes gentes. Stämningsfullt. Önskar vi hittar tid för detta varje dag.
Simon

Ungefär tre kilometer från Estella kom vi till klostret Monasterio de Irache, ett benediktinkloster från 1000-talet, som utrymdes 1985 på grund av bristande antal noviser. Den urgamla traditionen som gällt i detta kloster – att servera pilgrimerna gratis vin och vatten, har fortsatt – och verksamheten utgörs nu av servering från en fontän i samband med ett vinmuseum. Vid Fuente del Vino finns två kranar, ur vilka man kan tappa både vin och vatten. Fontänen både bevakas och betjänas av en videokamera, vilken via Internet förmedlar bilder av besökarna. Vi kontaktade Simons bror Viktor som via datorn fick pinfärska hälsningar via våra vinkningar. Kort före vi anlände till Villamayor vandrade vi förbi Fuentes de Los Moros, morernas källa med fina mozarabiska pelare och utsmyckningar från 1200-talet. Allting här i Navarra präglas av ålder och kultur.
Stefan

Törstiga pilgrimer serveras vin ur fontän

Idag lyckades vi för första gången att komma i tid till vårt mål för dagen. Det var underbart att ha tid för alla nödvändiga sysslor och dessutom hinna njuta av att få ta det lugnt. Vi trodde på uppgifterna i en av guideböckerna, som berättade att det finns två alberguen i byn, som endast har 150 invånare. När vi då glada i hågen kom till det första, blev vi upplysta om att det var fullsatt och att det andra inte längre finns för taket har rasat in. Vi fick rådet att gå till ett litet värdshus, alternativt att sova ute under ett tak invid alberguet. Vardera alternativen lät möjliga, vilket inte det tredje alternativet lät. Vi var inte beredda att vandra vidare 11 km till följande stad. Stefan stegade iväg till Casa Rural Montedeio, och vi fick ett rum för tre personer, bäddat med lakan och filtar, rent och mysigt. In med kläderna i tvättmaskinen och ut med dem på gården för att torka. Två andra pilgrimer kom ett par minuter efter oss, och följande sällskap som kom fick veta att värdshuset var fullsatt. När vi gick till den lokala baren för att äta märkte vi att det hade blivit kyligt ute, vi är ganska högt uppe i bergen. Så vi var nog nöjda med vårt val och glada att det fanns plats för oss i värdshuset.

Man hinner tänka en hel del medan man vandrar. Man hinner tala en hel del, om det finns krafter till det. Vi känner alla att vi skulle önska hinna gå in i kyrkorna på vägen mera än vi kunnat under vår första vecka. Vandringen lär oss, konstaterade vi tillsammans med Paco, en spansk pilgrim som cyklar förbi oss flere gånger under dagen. Han stannar ofta vid kyrkorna och en gång såg vi honom knäfalla utanför kyrkan eftersom den var stängd. Stillheten är en del av vandringen, som kan upplevas både ute i naturen, och inne i Guds hus. Men idag har vi känt Guds sköna vind som hjälpte oss att få kraft att vandra. Vinden och skuggan var sköna. Och klockan min började gå igen efter tvätten.
Helene